Teater för teaterns skull

Ofta när jag läser nyskriven dramatik känner jag mig ur fas med min generation. Det är en längtan efter klassisk form och en historia som ansätter mig. Klyftan mellan den etablerade och den fria Malmöteatern växer, skiljelinjen tycks gå vid hur man ser på teaterns uppgift och jag har en något bekymmersam känsla av att jag står på fel sida om den linjen.

Jag såg nyligen ett program på Axess TV, där den konservative kritikern Johan Lundberg intervjuade bland annat företrädare för Malmöbaserade frigruppen Institutet om varför den nya teatern ska vara så experimentell. Insikten kom till mig som ett slag: Det är jag som är Johan Lundberg. Jag är inte ung och rapp som jag trodde. Jag jobbar på Axess TV, jag är ett rokokomöblemang, ett gulnat nummer av Moderna Tider, jag är kulturkonservativ och jag hatar den abstrakta, avantgardistiska teatern.

Varför? Därför att den reducerar teatern till en formsak, något som ska finnas bara för sin egen skull och inte för publikens. Den där längtan efter innehåll, berättelse, är en längtan efter kontakt. För mig är berättelsen kittet som håller publiken och skådespelarna samman.

”Idag äter, sover och skiter vi berättelser. De omger oss dygnet runt”. Så skriver Ludvig Uhlbors, husdramatiker på Institutet, i tidskriften Subaltern. Min uppfattning är snarare att berättelserna tappar mark. I litteraturen, men framför allt på teaterscenen. Och det är där jag verkligen saknar den, för där är berättelsen inte huggen i sten utan förändras i mötet med sin publik.

Dock tycks berättelsen för den unga teaterscenen vara något fult. Uhlbors menar att ”det finns sätt att manipulera vem publiken identifierar sig med inom berättelsens form”. Istället säger han sig sträva efter en identifikation med ansvaret. Det låter fint, med jag undrar vad det egentligen betyder. Jag är så trött på slappt överteoretiserande.

Att det finns en bredd i teaterscenen är självklart något eftersträvansvärt, att det finns plats för experiment och utsvävningar. Men det ska ske för publikens skull, inte bara för provokationens. Den teater som säger sig bryta normer framstår mer som en alltför gammal klubb för inbördes beundran, där teatern som konstform ska demonteras.

Ludvig Uhlbors pjäs ”Ladainha”, nyligen utgiven på Jena Press, är ett exempel på den berättelselösa och experimentella dramatiken. ”Ladainha” dryper av fett och cigarettrök och sex, allt flyter runt i ett långt tankeflöde. Det är snyggt, men jag ser inte uppsåtet. Jag förstår att det inte är meningen, ”Ladainha är endast uppriktig, utan motiv, och hon har därför självständig form”, skriver Uhlbors själv om pjäsen, som för att ha ryggen fri. Det känns orättvist. Varför ska jag ta ansvar för ”Ladainha”, om inte Uhlbors gör det?

Som ung och kulturarbetande borde jag väl gilla en sådan deal, konsten för konstens egen skull och andra ständigt återuppfunna radikala uttryck. Men jag tycker bara att det känns oärligt. Denna ständiga gardering som gestaltar sig i oviljan att berätta saker, att vara konkret. Säger man ingenting kan man inte heller beskyllas för något, teatern blir en frizon där publiken bär allt ansvar och konstnärerna noll.

AMANDA SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen