Daniel Bergman tror på filmen igen

– Det är bara tankar. Det finns ingenting konkret, skyndar han sig att påpeka. Men jag har knutit en del kontakter.

Förra sommaren vid den här tiden dog Ingmar Bergman, 89 år gammal och höljd i lagrar. Hans son Daniel Bergman minns fortfarande medieuppbådet utanför pappans hem när han kom för att ta farväl – i programmet ”Sommarprat” på Radio Gotland häromveckan berättade han bland annat om hur han jagades av en kvällstidningsreporter när han försökte smita in bakvägen.

Nu tillbringar han några månader i den 60 kvadratmeter stora stuga som länge har varit ”hans” på pappans egendom Hammars. Annars är han återflyttad till Lidingö numera, efter ett par år som Fåröbo.

Han har mycket i huvudet just nu. Sommarjobbet som ambulanssjuksköterska på Gotland. Magisteruppsatsen, som ska ge honom specialistkompetens kring årsskiftet. Turerna kring den kommande försäljningen av Hammars. För att inte tala om faderskap – hans sambo Julia Almegård föder deras första barn i september.

Och mitt i alltihopa: funderingarna på att ta upp filmkarriären igen.

Att han alls lämnade den berodde på att han började känna att den var meningslös, säger han.

Det började redan efter ”Söndagsbarn” – filmen som Ingmar skrev och Daniel regisserade. Den gick dåligt i Sverige, lysande utomlands och förde honom till USA. Men han klarade inte av Hollywood. För mycket uppmärksamhet på ”Young Mr Bergman”, för mycket förljugenhet.

– Jag ruttnade på film och blev osäker på min egen motivation. Det kändes svårare och svårare att ta uppdrag som bruksregissör bara för att dra in stålar. Och lika svårt att stå med mössan i hand för att få pengar till egna filmer.

Beslutet tog form när han förberedde en dokumentär om ambulanssjukvården, ”Prioritet 1”. Under ett år följde han med ambulanser och akutbilar på utryckningar. Sedan spelade han in filmen i Malmö.

Efter det sadlade han om helt. Utbildade sig till sjuksköterska. Och tappade all lust för film. Han till och med slutade se film. Han blev helt enkelt inte berörd längre, säger han. Och därmed försvann också incitamentet att själv göra film.

– Hur ofta åstadkommer man något som känns bra? Nu konfronteras jag med liv och död varje dag, kommer människor väldigt nära och kan ofta lindra deras lidande. Jag mår nästan alltid bra när jag åker hem.

Så vad fick dig att bli sugen på film igen?

– Det är väl en pendeleffekt. Jag idealiserade ambulanseriet. Nu har det blivit vardag. Då blir filmen intressant igen.

Har Ingmars död spelat in, tror du?

– Jag har funderat litet på det. Men jag har inte kommit fram till något. Ingmar brukade säga att man skulle ”sitta vid” – att man skulle fördjupa sig inom sitt skrå. ”Du är filmregissör”, sa han. ”Det är det du ska syssla med, det är där du ska fördjupa dig”. Han hade väldigt litet förståelse för att man kunde göra ett sånt här avsteg. Men för mig är det bara berikande att besöka olika världar. Jag har alltid varit rastlös och nyfiken.

Nu har Daniel Bergman utbyte av att se film igen. Hans favorit just nu är den amerikanska tv-serien ”In Treatment”, ett kammardrama om en terapeut och hans klienter. Ingen action, bara dialog.

– Plötsligt blir jag berörd igen. Plötsligt känner jag mig sugen på film igen.

Så nu har han tagit kontakt med en producent som han har förtroende för och börjat bolla idéer. En av hans idéer handlar om fasader – om människors försök att hålla masken och hur fascinerande det är när de tappar den.

Att hitta uppslag är inget problem, säger han. Det är att formulera ett manus som är svårigheten.

– Jag är bra på dialog. Men ett helt manus, det vete fan. Man tvingas gå tillbaka och omvärdera hela tiden. Det är plågsamt. När man regisserar kan man inte göra om i efterhand. Då får man klippa ihop det man har. Det är lättare.

En sak är han ganska säker på: hur det än blir med filmkarriären, kommer han inte att ge upp sitt jobb som ambulanssjuksköterska.

– Men att kombinera film och ambulanseri – det vore fantastiskt.