Ifrågasättande ger teatern liv

Smak är politik. Det som vissa beskriver som ”naturlig teater” är i själva verket politisk form. Att som Amanda Svensson (31.7) värna om publiken betyder ingenting förutom att det låter trevligt.

Hon beskriver min estetik som ”överteoretiserande”. Bildning är impopulärt, det betyder att man måste ifrågasätta sig själv. Hon efterlyser konkretiseringar och uppsåt och blir arg när jag inte levererar det. Beskyller mig för oärlighet och feghet. ”Varför ska jag ta ansvar för ’Ladainha’, om inte Uhlbors gör det?” Ett sätt att hantera vår stökiga omvärld är att bli reaktionär som Svensson. Hon vill ha tröst i form av en berättelse på teaterscenen. Men jag tar ansvar genom att avstå från att ge henne det. Det är i pjäsens luckor som publiken utmanas och formulerar sina subjekt.

Dramatik är ett förhållningssätt till de andra yrkena i processen, inte bara texten. Därför förstår Amanda Svensson inte att min pjäs ”Ladainha” har både innehåll och berättelse, berättelsen om omöjligheten att berätta. Svensson ser inte att hon knarkar form och missar innehåll. Att förstå dramatisk text är en kunskap man erövrar i närhet till teatern. Det är alltid skadligt för marginaliserad kultur, som nyskapande teater, när den får bevakas i medierna av amatörer med en vurm för mainstream.

Oförmågan att vara nyfiken inför det avvikande, rädslan för att vara komplex, känns banalt omedveten. Jag arbetar med frågor, men det går inte att ställa frågor utan att vara provocerande. Att som Amanda Svensson se provokationen som något negativt är att säga att inget ska förändras.

Institutet ifrågasätter gestaltningens gränser, berättandets form, hur kultur produceras och teater iscensätts. Samtidens teater behöver ett nytt språk. Om Svensson vill vara nostalgisk finns det många teatrar att besöka. Vårt ifrågasättande är livgivande och uppfriskande. Det har skapat en vital och engagerande teater med samtida innehåll.

Svensson längtar efter kontakt. Personligen har jag aldrig sett en så engagerad publik som hos oss. En öppen fråga till all publik: Hur många gånger har ni inte suttit i en teaterstol och velat gå därifrån men känt att det skulle ha stört? Vi har skapat ett rum där du kan gå om du vill, baka tårta om du vill, ha sex om du vill och lyssna på berättelser om du känner för det. Det är kontakt. Världen förändras och vi lever i den, idag.

LUDVIG UHLBORS

dramatiker, Institutet