När Uhlbors gör mig till en bildningsföraktande amatör med vurm för mainstream gör han precis det som kulturelitister gjort i alla tider: reducerar dem som inte delar hans åsikter till samhällsnyttiga idioter.
Men varför är det mer banalt att vilja se en form av teater (den berättande) än en annan (den där man kan ha sex eller baka tårta samtidigt)? Och vad är det som skiljer mig från Institutets övriga publik? Uhlbors vill provocera och ställa frågor: jag blir provocerad och ställer motfrågor. Uhlbors och hans intellektuellt överlägsna gelikar borde vara nöjda, när allt faller ut precis som det var planerat – ett välregisserat bildningsdrama med mig som den illitterata idioten och Uhlbors själv som den missförstådde konstnären.
AMANDA SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
% är glada
% är likgiltiga