Vårt behov av Solzjenitsyn

Alla i Sovjetunionen kände till Gulag. Snart sagt varje familj hade någon som suttit där eller så var det en granne eller en arbetskamrat. Ändå fanns de inte, för man kunde inte tala högt om dem. Inte ens efter den tjugonde partikongressen 1956 då kommunistpartiet för första gången erkände lägrens existens och de i praktiken öppnades fick man tala högt om dem. Det var därför Chrusjtjovs tal den gången förblev ”hemligt”.

Så, 1962 publicerade den ryska tidskriften Novyj Mir en roman av den då helt okände Aleksandr Solzjenitsyn. Den hette ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och skildrade just det, en dag i lägret. Boken blev en bomb, inte bara i Sovjetunionen utan i hela världen, genom att gestalta det alla visste.

Jag kan inte tänka mig ett tydligare exempel på litteraturens värde, nödvändighet, berättigande, kraft, ja vadnivill. Bara för den korta romanen var Solzjenitsyn värd Nobelpriset tusen gånger om.

Jag misstänker att många idag, när hans böcker är försvunna från bokhandel och litteraturlistor, bara ser den gamle mannen med det vilda skägget som tyckte att allt var bättre förr och särskilt före den ryska revolutionen. Rapporterna från de senaste årens verksamhet i Ryssland handlade ju mest om hans eviga predikande om landets förlorade storhet och när Putin till sist gav honom en av de finaste utmärkelserna som en ryss kan få, då var det som om cirkeln slöts. Putin från KGB och Solzjenitsyn från Gulag förenade i sin uppfattning om det nödvändiga med ett auktoritärt, heligt Ryssland, för det ryska folket att vörda, för oss andra att frukta.

Det är också att göra det alldeles för enkelt för sig, för i likhet med så många andra betydande författare är Solzjenitsyns böcker så oändligt mycket större än hans åsikter. Viktigast är naturligtvis de två stora lägerskildringarna, ”Cancerkliniken” och ”Den första kretsen”. Obligatorisk läsning, särskilt för alla dem som börjar glömma bort vad det var som föll när kommunismen föll. De blir fler och fler, dels för att tiden går, dels för att annat djävulskap tar dess plats.

Och så naturligtvis det banbrytande verket: ”Gulagarkipelagen”, hans skildring av detta fasansfulla system av lägeröar i norra och östra Ryssland. Andra har förfinat analysen av systemet, men det var han som gjorde grovjobbet, som bröt den mur av tystnad som omgav den verklighet alla kände till. Det är den perversaste av verkligheter, Sovjetunionen var fullt av sådana.

Ville vi lyssna till Solzjenitsyn? Jo, i början lyssnade nästan alla. Hans oerhörda mod gjorde honom till hjälte – ett tag var det ju han ensam mot Brezjnev, tycktes det, och Brezjnev sköt visserligen inte ihjäl någon, men förvisade dem, både inom och ut ur landet. Sen avtog vår lyhördhet i takt med att romanerna blev tjockare och åsikterna allt mer reaktionära.

Men det var inte bara Solzjenitsyns fel att hans ställning blev svagare. Vi behövde Sovjet mer än honom. Den som vill förstå hur pragmatisk vår inställning till Sovjetunionen var under dess sista två, tre decennier, kan bara se dagens pragmatism i förhållande till Kina. Världshandeln med Kina tål både en ockupation av Tibet, inlåsta arbetare och spärrade hemsidor på nätet, precis som vi tålde Gulag. Vi behöver en ny, kinesisk Solzjenitsyn, först då vet vi i väst vad vi inte vet.

SVANTE WEYLER

förläggare