Skrämmande aktuell Katitzi

”– KATITZI! KATITZIII!

– Var är hon någonstans? Jämt ska man behöva leta efter henne. Fröken Larsson var upprörd. Under de tjugofem år hon varit föreståndare för barnhemmet hade hon aldrig haft med en omöjligare unge än Katitzi att göra, tyckte hon.”

När jag vill läsa Katarina Taikons böcker om Katitzi på nytt måste jag låna dem på biblioteket. I internetbokhandeln kan jag inte hitta någon av den självbiografiska seriens tretton delar. De är definitivt slut på förlaget, står det. På biblioteket är den också slut – alla exemplar av den första delen är utlånade. Till slut hittar bibliotekarien en sista bok, som står i magasinet. Den är autentisk: den luktar som en blandning av unket och 1970-tal. Ett bibliotekskort har stuckits in i en ficka på insidan av den bakre pärmen. Bladen har blivit bruna i kanten och någon har rivit ut två sidor.

Den enda Katitzibok som finns att köpa är den alldeles nyutkomna ”E Katitzi”, den första Katitziboken att översättas till romani (Podium förlag). Översättningen ligger i tiden – om du känner Katitzi är det henne du tänker på när det regnar molotovcocktails över de romska lägren i Neapel.

Den där fröken Larsson som skriker på Katitzi i den första bokens inledning symboliserar de okunnigas förtryck. Zigenare är tjuvaktiga och kan inte följa regler, säger hon. Medan åttaåriga Katitzi själv inte förstår varför hon skulle vara annorlunda.

När pappa Taikon hämtar hem henne till tältlägret blir hon ett barfotabarn som tvingas bära ved och hämta vatten. Katitzi begriper fortfarande inte: Varför får hon och syskonen inte gå i skolan när de så gärna vill? Varför bor de inte i hus som alla andra? Varför blir de systematiskt lynchade och bortfösta?

Boken utspelar sig på 1940-talet men när jag läste den, det var på mellanstadiet, kunde jag inte veta att nästan en halv miljon romer avrättats under andra världskriget. Inte heller att Sverige stängde sina gränser för romer mellan 1914 och 1953, vilket gjorde den svenska regeringen medskyldig till att romska flyktingar från bland annat Norge inte kom undan nazisterna. Eller att romer tvångssteriliserats i Sverige in på 1960-talet. För mig var de romska familjernas fuktiga tältliv tillräckligt spännande.

Katarina Taikon, som medan hon levde var engagerad i kampen för romers rättigheter, kritiserar i sina barnböcker både sin egen kultur och de svenska myndigheterna. I ”Katitzi på flykt” (1978) rymmer den fjortonåriga Katitzi i desperation för att komma undan sin make Lazi, som slår henne. Men det är svårt för ett ofrivilligt bortgift flickebarn att få hjälp. När Katitzi söker hjälp hos de svenska myndigheterna vill de inte blanda sig i ”zigenarnas angelägenheter”.

Romernas angelägenheter är fortfarande en undanskymd fråga. Den italienska regeringen fördöms, naturligtvis, för sina tilltag mot landets romska befolkning, men artisten Hans Caldaras, som översatt den nya Katitziboken, kritiserar i Expressen (30.7) Carl Bildt och Fredrik Reinfeldtför att bara se på när Berlusconi utmålar ett helt folk som tjuvar och banditer.

Romer i Sverige bor i dag i hus och romani är erkänt som minoritetsspråk. Men det betyder inte att Sverige är rumsrent. När jag läser i kommentarstråden till Caldaras artikel på internet ser jag det svenska föraktet välla fram: ”Vem vill ha ett zigenarläger i sin trädgård?” Orden är som hämtade ur en Katitzibok. Samma känsla fick jag för ett par månader sedan när en bekant berättade om tygbutiken där hans flickvän arbetar. Där har personalen ett hemligt kodord för romer. ”Det kommer gardiner”, säger de, när det är dags att skärpa bevakningen bland hyllorna.

I boken ”Barnbrudar: i nöd och olust” (Leopard, 2007) skildrar Tina Thunander hur Jasmin, idag tjugoåtta år, blev bortgift med en romsk man i Sverige. Hon födde sitt första barn innan hon fyllde femton, i ett helvetiskt äktenskap. Inte ens på sjukhuset uppmärksammades den nyblivna mammans låga ålder – eller att hon inte gick i skolan. Situationen är visserligen bättre nu, men socialtjänsten ser fortfarande mellan fingrarna när det gäller romer och äktenskap, skriver Thunander. Brottsbalken, skollagen och socialtjänstlagen kringgås därför att ingen vill – eller vågar – blanda sig i romernas egna regler.

De bjärta kjolarna sticker i ögonen, på det ena eller på det andra viset. I böckerna om Katitzi beskriver barnhemsföreståndarinnan zigenare som musikaliska, med rytmen i blodet, extra fria och som gjorda för att bo i tält på vintern. ”De vill inte bo i hus.” Helsvenska Inga och Greta vill låna Katitzis klänning och säger ”Vi vill vara zigenerskor”. Själv kopierade jag förbehållslöst – och skrev egna barnsliga berättelser om den brunögda hjältinnan Katitzi.

Det var då, men fascinationen för det kitschromantiska pågår än. I soffbordsboken ”Gypsy Architecture” (Edition Axel Menges, 2007) är bilderna från de romska byarna i Rumänien tryckta på glossigt papper. Bilder av tinnar och torn kontrasterar mot en blå himmel. Människor med överdimensionerade smycken, och inte minst: mannen med en slips av guld.

På en marmortrappa står tre tonårsflickor med långa flätor och rådjursblick – om det inte vore för det exklusiva huset i bakgrunden skulle det kunna vara Katitzi och hennes systrar, som en påminnelse om en barnboksskatt som oförtjänt slutat ges ut.

Böckerna om Katitzi har översatts till franska, tjeckiska, spanska och flera andra språk. Att de aldrig översatts till italienska är en olustig ironi.

JULIA SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen