Kulturkrönika: Bubblan har brustit

På några få dygn har bilden av europeisk säkerhet brustit sönder och förvridits. Själva hastigheten i förloppet har gett upphov till en märklig fasförskjutning, som när ljudet kommer först efter det att ett jetplan susat förbi. Striderna mellan georgiska och ryska styrkor övergick i en fullskalig rysk militäroperation och invasion innan omvärlden hann förstå vad som inträffade. Och USA, tills i fredags på sina håll betraktat som den enda supermakten i världen, visade sig ha ungefär lika stor avskräckningsförmåga som Frankrike eller Sverige.

Säkerhetspolitik är i grunden som såpbubblor, så har det alltid varit. USA är en supermakt så länge de själva och alla andra tror det. Ryssland är svagt och omvärldsberoende så länge inget motsäger en tilltalande sanning. Krig är omodernt och otänkbart tills det inträffar. Den europeiska säkerhetsarkitekturen är ett bålverk av organisationer, möten och kringresande ministrar tills någon skrattar dem i ansiktet och hälsar att det nog kan bli både vapenvila och fred – men bara på våra villkor.

Det första förhållande som framträder ur denna scenförändring rör Rysslands militära förmåga, som både är materiell och politisk. Världens största krigsmakt, den sovjetiska, gjorde konkurs i början av 1990-talet. Effekterna av detta visade sig i det första Tjetjenienkriget ett par år senare då de demoraliserade ryska förbandens oförmåga att besegra en tredje rangens motståndare skapade bilden av den tandlösa björnen, ett Ryssland utan egentlig militär kapacitet, en nukleär föredetting.

Redan det andra Tjetjenienkriget 1999 visade på ett annat mönster som nu med än större tydlighet demonstrerats i kriget mot Georgien. Rysslands faktiska militära förmåga är långt större än västmakternas. Det handlar inte om materiella resurser, om manskap och materiel. Inte heller handlar det om teknik – USA bedriver alltjämt mer försvarsforskning än resten av världen tillsammans. Men ett auktoritärt styrt och nationalistiskt Ryssland har visat sig besitta en politisk handlingsfrihet att utnyttja de militära medlen, en förmåga som inget västland kommer i närheten av och som har sin närmaste motsvarighet i den Kremlstyrda sovjetstaten under Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev.

Den arrogans varmed dagens ryska ledargarnityr viftar bort västs verbala protester är slående och utgör en viktig del av denna förmåga. Ryssland slutför sin militära operation enligt generalstabens plan och omvärlden får tycka vad den vill, det saknar betydelse. Såpbubblan har brustit.

Tre parter trängs i förlorarbåset. Georgiens ledare naturligtvis, som gjorde sig skyldiga till den för småstater vanliga kombinationen av överskattning av den egna (otillräckliga) militära förmågan och omvärldens vilja att på något verkningsfullt sätt komma till undsättning. Nästa slokörade part är EU, den stora europeiska säkerhetsaktören som kraftfullt kallar till utrikesministermöte med ett par dagars fördröjning då förhoppningsvis ryssarna ska vara färdiga med sin ”operation” och då det kanske finns möjlighet att simulera framgångsrik diplomatisk krishantering utan att riskera en enda kubikdecimeter naturgas.

Och så USA. Landet som förklarat globalt krig mot terrorismen och som varit den fria seglationsrättens främste förespråkare men inte vågar utmana den ryska flottblockaden av en av sina trogna bundsförvanter. Om USA:s vilja att agera är grunden för Natos trovärdighet, vad vilar då Nato på idag?

WILHELM AGRELL

författare och fredsforskare