Garderoben står på glänt

Den som läser skönlitteratur eller ser på teater, film och tv kan lätt få för sig att den Goda Familjen är en bräcklig institution. Från de grekiska tragedierna fram till dagens svenska medelklassångestromaner: bakom familjefasaden döljs så gott som alltid de mest olämpliga, ibland rent fasansfulla, hemligheter. Där sker förtryck åt alla håll, psykisk och fysisk misshandel, där driver otrohet och svartsjuka familjemedlemmarna att begå oförlåtliga brott. Där frodas dessutom ledan och tristessen, kontaktlösheten i förhållanden som sedan länge dött. Och alla skavanker döljs för omvärlden med en skinande yta av polerat hyckleri.

Kärnfamiljens garderob, det som vi egentligen inte får se, står ständigt på glänt i litteraturen. Ja, man kan nog säga att en av dess främsta uppgifter genom tiderna har varit att dissekera detta ”dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer” som August Strindberg skriver i ett av de mest kända citaten från ”Tjänstekvinnans son”.

Vi som levt under andra halvan av 1900-talet har upplevt Bergman och Norén. Många av oss har läst svidande skönlitterära familjeuppgörelser under sjuttiotalets psykoanalytiskt influerade era, vi har sett folkhemmets mest offentliga idealfamilj demonteras av Jan Myrdal. Vi har läst om despotiska fäder, dominanta mödrar, om alkoholism, incest, sinnessjukdom och vanligt hederligt förtryck. Litteraturens dominerande familjebild kan sammanfattas i den brittiske poeten Philip Larkins klassiska rader: ”They fuck you up, your Mum and Dad / They may not mean to, but they do.”

Men medan litteraturen i årtusenden har ägnat sig åt att ifrågasätta kärnfamiljen kör den så kallade Verkligheten ett annat race. För slår man igen bokpärmarna och går ut i den svenska samtiden finner man en familjeinstitution som är orubbligare än någonsin, slagtålig och tämligen obenägen att rucka på sin suveräna ställning. Jo, jo, man talar visserligen vackert om ”det moderniserade familjebegreppet”. Det handlar om bonusfamiljer, plastfamiljer och regnbågsfamiljer, men det är alltjämt familjen, oavsett struktur, som är normen. All annan livsform betraktas fortfarande som avvikande. Och familjen kan ifrågasättas, men det är alltid den som går segrande till sist.

När författaren och radioproducenten Maria Sveland både i boken ”Bitterfittan” och senare tillsammans med Johanna Langhorst i sommarens radioserie ”Den heliga familjen” har mage att granska det svenska familjeprojektet ur jämställdhetssynpunkt blir hon av ett antal skribenter beskylld för ”gnällighet”. Krönikörer och bloggare ryckte ut och berättade hur jämställda de minsann var i sina egna familjer så Sveland måste rimligtvis ha fel. Grattis till dem.

För den som, i likhet med mig, lever en annan sorts liv är det lätt att betrakta debatten aningen storögt, med en blandning av sorg och kanske en viss lättnad. Håller man alltså fortfarande på och klubbar varandra i huvudet med vem som har den mest lyckade familjen? Vem som är den bästa föräldern, vem som har den bästa partnern? Det finns onekligen saker man slipper när man av olika anledningar hamnat utanför den traditionella familjenormen. Inte jämställdhetsfrågorna, de kommer automatiskt om man ska leva i relation med andra människor. Men det finns ett omvärldstryck man inte behöver bry sig om.

Det fascinerar mig att den traditionella familjeinstitutionen är så orubbligt stark, trots att den utsatts för så mycket nedsmutsning och nagelfarning; inte minst i litteraturen, som är mitt område. Jag har ägnat timmar på min kammare åt att läsa om dysfunktionella familjer, men när människor i min omgivning bildar familj formar de genast den där ogenomträngliga syntesen och agerar som om den läskiga garderoben aldrig funnits. Är garderoben kanske bara en litterär konstruktion? Människor – såväl straighta som homosexuella – som påstått sig radikala går in i den mest traditionella familjebildningen med liv och lust. Lockelsen att ingå i denna slutna, ofta exkluderande, enhet som kallas familj är så stark att den inte rubbas av vare sig kritik eller nedsvärtning. Och fasaden hålls sannerligen upp lika bra nu som någonsin på 50-talet.

Att kärnfamiljen upplever en renässans är inget nytt. Så har det varit ända sedan de laissez faire-uppfostrade 60- och 70-talisterna började längta efter sagobröllop och att få ge sina barn de fasta normer de själva aldrig fått. Kanske är det därför garderoberna, de mörka vrårna, nu utforskas så mycket i litteraturen igen.

Bara de senaste två åren har vi sett en våg av nya böcker som visar kärnfamiljer som inte lever upp till idealbilden; Thomas Engströms ”Dirty Dancer”, Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”, Mons Kallentofts ”Fräsch, frisk och spontan”, Doris Dahlins ”Skammens boning”, Sofia Rapp Johanssons ”Silverfisken”, pseudonymen Hans Koppels ”Vi i villa”, för att nämna några. Det utanförskap som det innebär att stå utanför familjenormen skildras däremot mer sällan.

Jag vill därför avsluta med att slå ett slag för Ninni Holmqvists roman ”Enhet” från häromåret. En satirisk och provocerande bok om konsekvenserna av detta utanförskap, som sorgligt nog aldrig väckte den debatt den borde. Men kanske är det bara ännu ett tecken på hur osynligt det som sker utanför familjen är. Det är ju alltjämt den som är normen. Allt annat är undantag.

ANNINA RABE

frilansskribent och kritiker