Den här sommaren har det publicerats två böcker som ger diametralt motsatta bilder av amerikanska ungdomar. I ”The Dumbest Generation” skriver engelskprofessorn Mark Bauerlein om ”millenniegenerationen” (personer födda mellan 1980 och 1994) och deras gradvisa väg mot fördumning. De nätchattar och sms:ar utan respekt för stavning och grammatik, är besatta av korkade nätverkssajter, men läser aldrig en enda roman.
I ”The Way We’ll Be” skriver däremot John Zogby (chef för ett av USA:s största opinionsmätningsföretag) hoppfullt att ”millenniegenerationen” är mindre materialistisk, har en bättre förmåga att sortera bort struntprat i medierna och har mer positiva idéer om USA:s globala samverkan.
Naomi Klein gnällde nyligen om bristen på politiskt engagemang bland amerikanska ungdomar, men sociologen Robert Putnam påpekar att amerikanska ungdomar faktiskt aldrig varit mer politiskt engagerade än just nu. Barack Obama hade exempelvis inte kunnat vinna primärvalet utan att mobilisera den största gruppen unga väljare sedan 1960-talet.
Så hur kan då all den här motsägelsefulla informationen existera samtidigt?
Kanske tyder det på att det inte längre är särskilt relevant att prata om ”generationer” som en homogen grupp med likartade kulturella preferenser. Dagens unga amerikaner är lika polariserade som vuxna amerikaner.
Gemensamt för ”millenniegenerationen” är att de vuxit upp med internet, men sättet de använder internet på skiljer sig otroligt mycket.
Bland den sekulära, välutbildade eliten i storstäderna ser familjerna tidigt till att deras barn lär sig navigera informationsöverflödet, och gapet växer därmed till de familjer som befinner sig långt från universitet och storstäder, både geografiskt och kulturellt. Internet har, tro det eller ej, fortfarande inte lyckats riva ner samtliga samhällshierarkier.
MARTIN GELIN
frilansskribent i New York
% är glada
% är likgiltiga