Is this England?

Efter succén med ”This is England” har regissören Shane Meadows karriär tagit en oväntad vändning. Meadows nya film ”Somers Town” tar sitt namn från ett av Londons mest notoriska slumkvarter, inklämt mellan järnvägsspåren från Londonstationerna Euston, King’s Cross och St. Pancras.

I dessa ruffiga arbetarklassmiljöer möts Marek från Warszawa och Tommo från Nottingham, och filmen skildrar vänskapen mellan dessa vilsna tonårspojkar. En sjuttiotvå minuter lång mestadels svartvit episodfilm är inte hur vi normalt sett tänker oss en reklamfilm, men ”Somers Town” illustrerar en ny trend som reklambranschen kallar ”content marketing”. Förhållandet mellan ”Sagan om ringen”-filmerna och turistsektorn i Nya Zeeland ses som ett framgångsrikt exempel.

”Somers Town” producerades av reklambyrån Mother med pengar från Eurostar, bolaget bakom expresståget mellan London och Paris. Mareks pappa arbetar på bygget av den nya Eurostarterminalen på St. Pancras-stationen och filmen slutar med en resa till Paris, men företagslogon syns aldrig i filmen och Shane Meadows hävdar att han har haft helt fria händer.

Problem för Somers Town-området började i mitten på 1800-talet när de stora järnvägsterminalerna med sina godsdepåer och bangårdar byggdes och tusentals invånare tvingades lämna sina hem och flytta in i nya, slarvigt konstruerade bostäder. Just nu pågår ett ambitiöst moderniseringsprojekt i den här delen av London och återigen har järnvägsrelaterade byggen fått dramatiska följder för kvarteren, för i samband med konstruktionen av Eurostarterminalen har stationen St. Pancras renoverats till en kostnad av 800 miljoner pund.

Jag bor själv bara några kvarter nordöst om Somers Town, och på mina gator följer jag utvecklingen dag för dag: skumma videobutiker och barer stängs medan trendiga frisersalonger och kaféer öppnas; fallfärdiga kommunala hus ersätts av dyra privata bostadsområden med säkerhetsbevakning; tomma lager byggs om till musik- och konstcentrum.

Chefen för Eurostars brittiska marknadsföringskampanj talar om positiva associationer till konstnärliga projekt. En representant för reklambyrån Mother påstår i en intervju i The Observer att publiken omöjligen kan känna av att ”Somers Town” är en sponsrad film.

Tyvärr kan jag inte instämma. Den autentiska atmosfären gör det plågsamt påtagligt att en affisch om St. Pancras återinvigning syns lite för tydligt i bakgrunden. När Tommo och Marek förundras över att det går att resa till Paris på bara några timmar klingar det också falskt. I filmens enda färgsekvens ser vi deras Parisresa filmad i just den turistbroschyrstradition som Londonskildringen till stor del lyckats undvika.

Att presentera gentrifiering och expresståg till kontinenten som en positiv utväg för Tommo och Marek är rätt absurt. Gentrifieringens effekt för de sämre bemedlade är att bostadspriserna tvingar dem att flytta ut från centrala London; Eurostars priser riktar sig inte till hemlösa tonåringar eller fattiga invandrare som handlar mat på kredit. Budskapet till publiken blir underförstått: ”Om England känns för bedrövligt, åk till Paris, köp en basker och glöm era sorger.” Om jag måste välja föredrar jag nog Bondfilmernas uppenbara produktplacering.

Ironiskt nog bidrar förstås min kritik av den sponsrade realismen i ”Somers Town” till att dra uppmärksamhet till varumärket. Så försök nu genast glömma namnet på det där tågbolaget.

INGRID STIGSDOTTER

undervisar i konst- och filmvetenskap på University of East London