Hur ska man vara för att vara man?

Sverige nåddes i söndags av ett nödrop från två frustrerade kvinnor som undrar vart alla ”riktiga män” tagit vägen. Skådespelerskan Jessica Zandén befinner sig tillsammans med författaren Cecilia Gyllenhammar på semester i den grekiska övärlden och de har författat ett epos med rubriken ”Jämställdheten kväver oss!”.

Deras text publicerades på P_M Nilssons, Leo Lagercrantz och Karin Eder Ekmans blogg Newsmill och så stor har väl aldrig trafiken dit varit tidigare. Zandén och Gyllenhammar lyckades i sin text bryta mot i princip samtliga svenska samlevnadstabun genom att ifrågasätta vikten av trohet, jämlikhet mellan könen och absolut ärlighet.

De går ut stenhårt genom att häckla män som kånkar omkring på bebisar i bärselar, sen fortsätter de genom att hävda att männen tappat sin manliga identitet och sannolikt runkar på toa när frun somnat. ”Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker” och ”vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far”, ylar de och går vidare genom att framhäva ”att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen”. ”Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor. Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av godo.”

Zandén och Gyllenhammar är nu inte de enda som intresserar sig för vad svenska män gör på toaletten. Elizabeth Debold, amerikansk psykolog och genusvetare noterar i artikeln ”What ever happened to the Vikings? A quizzical look at the Scandinavian experiment to create a gender neutral society” att män sitter ner och kissar i Sverige. ”Jag hade ingen aning om att den skandinaviska kulturen och samhället var på väg åt den hållet!” skriver hon och berättar om hur en grupp studenter vid Stockholms universitet 2005 krävde att alla pissoarer avlägsnades eftersom de exkluderar kvinnor (”tala om penisavund!”).

Debold noterar att Sverige enligt 2005 års rapport från World Economic Forum är världens mest jämlika land. Hon beskriver den svenska föräldraförsäkringen, tillgången till högre utbildning, ekonomisk och politisk makt, den svenska barnomsorgen och så vidare. Det finns, skriver hon, mycket i de nordiska länderna som får ett feministiskt hjärta att slå snabbare: ”Men jag kunde inte föreställa mig att när kvinnorna ställde sig upp, skulle männen sätta sig ner – på toan”.

Debold drar sig till minnes en undersökning som påvisar att svenska par har allt mindre sex. Med samma misstanke som Zandén och Gyllenhammar luftar – att mer jämlikhet mellan könen leder till mindre sex och sämre relationer – beger hon sig på en expedition till det exotiska Norden: vikingarnas hemland.

I Danmark träffar Debold en grupp män för att diskutera manlighet. Det verkar som om hon tycker att de är ganska ynkliga. Hur kommer det sig att de ser sig som offer undrar hon? Jamen, de vet ju inte hur de ska bete sig, säger de. Vad som förväntas av dem. Martin säger uppgivet att ”han har försökt ge kvinnor det de säger att de vill ha, men de vill alltid ha något annat”. Elizabeth Debold är bekymrad när hon återvänder till USA. Hon anser inte att de nordiska länderna lyckats särskilt väl med att skapa ett jämlikt samhälle. Hon tycker att ett förtryck ersatts av ett annat, att manlig dominans ersatts av kvinnlig dominans.

Jag tror att Debold har en poäng (även om jag inte tycker att hon har rätt i allt), och jag tror att hennes resonemang är möjligt att knyta till Zandéns och Gyllenhammars kamikazetext. Jag betackar mig för ömheten ”i ett slag över munnen”, och jag tror att ”riktiga män” kan vagga barn och städa.

Men jag tror också att något går förlorat när vi bara är föräldrar, när livet blir ett stort jämställdhetsprojekt och skillnaderna mellan könen suddas ut allt mer – spänning, erotik?

Det paradoxala i det hela är att de danska männen faktiskt har rätt. Kvinnorna tycks inte heller veta vad de vill. I teorin vill en kvinna ha en jämställd man som tar hälften av hemarbetet och stöttar henne i hennes karriär, men i praktiken väljer hon fortfarande en man som tjänar mer pengar än vad hon gör och som står över henne i alla sociala och kulturella hierarkier. En kvinnlig läkare lever med en manlig överläkare och en kvinnlig professor i litteraturvetenskap lever med en akademiledamot. Är det en slump?

Är det männen som väljer underlägsna kvinnor eller kvinnorna som går igång på makt? (En fingervisning om hur ingrodda våra könsroller trots allt är ger en av de studier som publicerades i antologin ”Jämställdhetens pris” i redaktion av Anne Grönlund och Björn Halleröd och visar att en av de faktorer som ökar risken för skilsmässa är när kvinnan tjänar mer än mannen.)

Livet handlar inte bara om plikter: de plikter som finns i en relation bör naturligtvis de inblandade parterna dela upp på de sätt de finner lämpligt, men i övrigt är vi ju faktiskt fria att forma våra relationer precis som vi vill. Med eller utan trohet, med eller utan redovisningsskyldighet.

Själv tror jag att också den som lever i ett äktenskap har ett behov av hemligheter, av egna rum. Jag tycker faktiskt att det är något av en mänsklig rättighet att inte behöva berätta allt: inte ens för den jag är gift med. Ingen äger mig, inte mina tankar, inte min kropp, inte min sexualitet. Jag bestämmer själv vem jag vill dela mina tankar och min kropp med, och när.

ANN HEBERLEIN

doktor i etik