Provocera mera!

Så var plötsligt sexuell frigörelse något man talade om! Sydsvenskans serie om sexuella avvikelser i förra veckan väckte starka läsarreaktioner, och det är inte att undra på – man beskriver utförligt icke normativa sexuella handlingar och ger intrycket att dessa övningar är vanligt förekommande. Att i det offentliga rummet – i en dagstidning eller en teatersalong – ge plats åt avvikelsen kan inte uppfattas på annat sätt än som en provokation mot den rådande normen, så som den uttrycks i familjens, tvåsamhetens och heterosexualitetens vanemönster.

Jag har (som konstnärlig ledare för Institutet) viss erfarenhet av provokationer, dels av att utforma dem och att stå för dem, men också av att frivilligt utsätta mig för dem. När folk är förbannade och känner sig hotade visar de vanligtvis detta genom att med superlativ och utropstecken hävda att de definitivt inte är provocerade. I vår cyniska tid har det blivit skamligt att bli moraliskt indignerad.

Därför tycker jag att det är härligt att Sydsvenskans läsare reagerat med hjärtat. I mångfaldens idé ligger föreställningen om att det är bra om vi erkänner och tolererar den andres perspektiv, oavsett om detta andra är relaterat till kön, etnicitet eller sexuell läggning.

Sexualiteten kan, om den spränger ramarna för familjens specifika utlopp för kärlek, riva upp hål och blottlägga oss inför det vi försökt hålla undan. Som de av löften om outsinlig konsumtion bedövade trygghetsnarkomaner och marknadsträlar vi är, lever vi långt ifrån verklig kontakt med det yttersta främmande – det vill säga förändring.

Det var den tanken som prövades i Institutets föreställningsserie ”The Rise and Fall of the Roman Empire” – ni vet den där teatergruppen som ville göra kurser där folk strippade, lekte sadomasochistiska lekar och skar sig i armarna. Målet med det projektet var att göra det omöjliga – att skapa en fredad zon för avvikelsen.

Varför? I vårt fall därför att vi ville konfrontera mångfaldens kulturpolitik med sina egna gränser. Genom att tolka mångfaldens ideologi bokstavligt, genom att ge plats åt avvikelsen i det offentliga rummet, framträder det som retoriken vill dölja, nämligen konflikterna.

Det viktiga var försöket, inte att lyckas, men med fulla hus och en vitaliserande diskussion, måste vi konstatera att teaterns rum bär betydligt fler möjligheter än vad som vanligtvis utnyttjas.

Problemet med toleransen är att den skyler över den verkliga antagonismen – den mellan familjens hegemoni och det andra, oavsett vad vi kallar detta andra. Det är i första hand inte frågan om att hitta en kompromiss, utan om att erkänna en konflikt.

Att folk, inklusive jag själv, blir provocerade och provocerar andra genom att bryta mot reglerna, exempelvis genom att gå på swingerklubb och bryta det sexuella ägandets tabu, är befogat – om vårt tal om mångfald har någon substans.

Utopiernas tid är förbi, men små mirakel finns. Jag är övertygad om att ett växande och ett lärande förutsätter att jag verkligen utsatt mig för det som skrämmer, för det som jag i toleransens och mångfaldens namn förväntas omfamna utan smärta, utan att bli provocerad. Kanske är den resan utopisk nog.

ANDERS CARLSSON

konstnärlig ledare för teatergruppen Institutet