Gustav, John och Barack

Som tonåring kallades John McCain för ”John Wayne McCain”. Han var känd som en charmig machokille som alltid gick sin egen väg, killen som satt i trasiga jeans när andra bar kostym.

Under presidentkampanjen har McCain fått kämpa för att påminna väljarna om att han fortfarande är en självständig spjuver, samtidigt som Obamakampanjen ivrigt påpekar att McCain alltmer liknar president Bush i sin sakpolitik.

Men när orkanen Gustav rörde sig in mot den mexikanska golfen i helgen såg McCain ett ypperligt tillfälle att distansera sig från president Bush, som fortfarande lider av anklagelser för misskötseln av Katrinakatastrofen för tre år sedan. McCain flög omedelbart ner till kriszonen i Mississippi, där han höll tal samtidigt som republikanernas konvent stapplande invigdes i Minnesota.

Det var oklart vad John McCain egentligen skulle uträtta i kriszonen – demokraterna kritiserade honom för att distrahera säkerhetspersonal som behövdes på annat håll. Men för McCain verkade huvudsaken vara att ge sken av handlingskraft och självuppoffrande hjältemod.

McCains generation idealiserar gärna den typ av stoisk manlighet som John Wayne förknippas med: ”Jag fattar mina beslut så fort jag kan. Snabbare än min motpart, om jag kan. Ibland är det ett misstag att vara så förhastad, men jag tar konsekvenerna utan att klaga”, skriver McCain i sin bok ”Worth the fighting for” från 2002. Man får en bild av honom i duell i solnedgången.

Obamas respons på orkanen Gustav var annorlunda. På måndagsmorgonen vaknade jag av att min mobiltelefon surrade till av ett sms från Obamakampanjen: ”Om du kan ge fem dollar till Röda Korset för hjälparbetet med Gustav, skicka då texten GIVE till det här numret”. Snart kom det ett halvt dussin mejl med samma information, och hela Obamas hemsida fylldes med en stor ruta där man uppmanades bidra till arbetet med Gustav-orkanen, genom pengar eller personliga insastser.

För Obama var det bästa sättet att hjälpa till under orkanen inte att hålla ännu ett tal, utan snarare att försöka mobilisera det flera miljoner starka nätverket av kampanjvolontärer.

Det var en reaktion som verkade inspirerad av Obamas intresse för den nya vågen av forskning kring sociala nätverk, nya medier och gruppbeteenden – böcker som Clay Shirkys ”Here comes everybody”och Cass Sunstein och Richard Thalers ”Nudge” (båda arbetar som rådgivare åt Obama).

I skrivande stund har sju personer omkommit i samband med orkanen Gustavs förödelse, och två miljoner människor har evakuerats.

Det ger en väldigt dyster start på republikanernas konvent i Minnesota, med inställda tal och en missad chans för republikanerna att lansera en ny sida av partiet (mindre Bush/Cheney, mer ”nya”, moderna republikaner som Bobby Lindal, Schwarzenegger och Sarah Palin).

Men samtidigt är republikaner aldrig mer populära än när det råder akut kris i nationen. Då verkar det amerikanska folket plötsligt tappa sugen efter Obamas hoppfulla visioner och börjar i stället längta efter en erfaren, vit man som utlovar ”hårda tag” mot alla typer av hot mot den nationella säkerheten.

Under Bushs snart åtta år i Vita huset har hans nationella stöd bara varit riktigt starkt vid två tillfällen: efter terrorattackerna 2001 och inför Irakinvasionen.

McCains bästa siffror i opinionsmätningarna kom talande nog under den ryska Georgieninvasionen.

Under Gustavorkanen får McCain en ny chans att framstå som en betryggande landsfader. Den konservativa journalisten Rich Lowry kallar Gustavorkanen och den allmänna uppståndelsen kring McCain sedan han tillkännagav sin vicepresident Sarah Palin för McCains ”perfekta storm”. I tidningen National Review listar man nio skäl till att Gustav är ”bra för McCain”.

I stället för att tvingas hålla ett nomineringstal som sannolikt skulle ha svårt att attrahera samma entusiasm som Obamas tal i torsdags (inför 80 000 åskådare och 38 miljoner tv-tittare) kan John McCain i stället ägna sig åt att hålla kristal till nationen.

Det började redan i söndags, med en kommentar som senare upprepades av hans fru Cindy: ”Det här är ett tillfälle då vi tar av oss våra republikanska hattar och sätter på oss våra amerikanska hattar”.

MARTIN GELIN

frilansskribent i New York