Produktplacering i film ökar snabbt

Senast i raden av filmer som anklagats för allt för omfattande smygreklam är ”Wall-E”. ”Wall-E” förväntas bli en kassasuccé för produktionsbolaget Pixar, och kanske även för Apple.

Den animerade filmen, som handlar om en ensam robot, innehåller bland annat datorföretagets storförsäljande Ipod samt identiska ljud och liknande design som företagets Mac-dator.

Produktplacering är inget nytt, men utvecklingen har gått snabbt. När filmen ”E. T” hade premiär i början på 80-talet krävde regissören Steven Spielberg endast ett par lådor chokladtäckta jordnötter till filmteamet, för att godismärket Reese’s Pieces skulle få sitt namn nämnt. Idag är produktplacering en industri värd miljarder.
– Reklam i film har gått från att vara ett kreativt sätt att få in sponsorer i filmen till att vara big business, säger Mats Urde, ekonomidoktor i varumärkesstrategi vid Lunds universitet.

– Man produktplacerar skickligare och mer effektfullt idag. Dessutom börjar gränserna mellan konst, media och reklam suddas ut. Ett dataspel som följer en framgångsrik film kan lika gärna vara en film skapad för ett framgångsrikt dataspel.

Att Apple-produkter syns i ”Wall-E”, en film som i hög grad riktar sig till barn ser Mats Urde som ett exempel på hur gränserna hela tiden flyttas fram. Han menar även att publiken successivt vänjer sig vid kommersialiseringen.
– Mer och mer inkräktas vårt gemensamma rum när vi på detta sätt exponeras av reklam. Produktplacering är tveklöst ett effektivt sätt att nå ut med ett budskap, men för att kunna påverka utvecklingen måste barn och föräldrar reagera mot den här reklamen. Sen kan man tycka att det krävs vett och omdöme av företag, särskilt av Pixars samarbetspartner Disney, ett företag som traditionellt står för kvalité.

Apple är ett företag som säger sig varken ta betalt eller betala för reklamvärdet, vilket kan förklara deras mediala uppmärksamhet. De har istället som policy att låna ut sina produkter till tv- och filmproduktioner.
– Är ett märke tillräckligt starkt behöver företagen inte betala för exponeringen. Frågan är om vi som mediekonsumenter är tillräckligt starka för att sätta ett pris på vår egen tid och uppmärksamhet, säger Mats Urde.