I thrillern får konspirationerna ta plats

Niklas Ekdal anländer till mötesplatsen på cykel. I ena handen bär han plånbok, snus och mobiltelefon (ett missat samtal). Detta med snuset är ingen ny last.

När Dagens Nyheters politiska redaktör besökte Lund i början av 2000-talet för att debattera EMU – då skickades jag, som var medarrangör, iväg för att inhandla nytt snus till Ekdal.

Nu har han skrivit en omfattande thriller om konspirationsteorier. Han har skrivit på natten. Det kräver sitt bränsle. Kanske snus.
– Jag var ledig i två månader från DN. Resten skrev jag klart på semestern. Familjen grymtade lite. Men man skriver bra mellan tio och två på natten. Då sover ju barnen.

I ”I döden dina män”, som romanen heter, finns en kuriös tes. Det finns ett reaktionärt sällskap i Stockholm med kopplingar till Riddarhuset. Dessa blåblodiga högerextremister är ansvariga eller delansvariga i de senaste seklernas värsta svenska händelser, olyckor och brott. Palmemordet, 90-talets ekonomiska kris, Estonia, UD:s klantiga hantering av tsunamin, för att nämna några fortfarande aktuella trauman.

Varför vill detta sällskap förinta Sverige? Jo, det är en hämnd för att Karl XI i slutet av 1600-talet konfiskerade stora delar av den svenska adelns jordinnehav i en helt autentisk reform kallad reduktionen.

Niklas Ekdal är själv inte helt övertygad om sanningshalten i den tesen.
– Min tid som ledarskribent har handlat mycket om våra nationella trauman. Jag har tänkt mycket på psykologin i efterspelen: Palme, kronfallet, stormen Gudrun ... Ett tag tänkte jag skriva en fackbok.

– Min hållning som ledarskribent är att det sällan finns några konspirationer eller mörkläggningar. Nu har jag vänt på det: i boken säger jag att det är mycket värre än man tror. Det är ett litterärt grepp på en nationell psykologi.

Att konspirationsteorier – polisspår, statssekreterare hos älskarinnor, ryska ubåtar – tilltalar svenskar tror Ekdal beror på att vi har en sådan fast tilltro till staten.
– När överheten misslyckas blir vår frustration och besvikelse så stor att vi tröstar oss med konspirationsteorier. Vi vill inte inse att makten kan slarva eller helt enkelt vara inkompetent.

Svenskarnas starka tilltro till staten går tillbaka till Karl XI:s reduktion, menar han. Då slöts en allians mellan folk (bönder) och kungamakt. Adeln sköts bort. Därför terroriserar den oss, enligt boken.

Niklas Ekdal har övergivit snusandet för en stund och hänger sig åt en gös för 285 kronor. Detta utspelar sig på restaurang Lux på Lilla Essingen, inte långt från DN-skrapan i Stockholm.

Även om Ekdals intrig är påhittad, anar man ett korn av uppriktighet i fiktionen. Det är lätt att hitta hotbilder utomlands, betydligt svårare att få syn på de mörkermän som gömmer sig mitt i etablissemanget.
– Ja, så tror jag att det är. Även om jag inte menar det så konkret som jag uttryckt det i boken. Det är mer en metafor.

Istället för att spåra upp det kärnsvenska sällskapet, jagar bokens poliser och militär en homosexuell muslim som heter Felix. Det helt felaktiga muslimspåret bygger på uppgifter från – just det, FRA.
– Det avsnittet skrev jag för ett år sen. Så det var ju lite fascinerande att det blev en sådan affär av FRA i år.

– Jag har försökt beskriva en möjlig konsekvens av ett fall där inrikesspionage missbrukas och där uppgifter missförstås i ett tillspetsat läge. Om man har en förutfattad mening om var hotet kommer ifrån, kommer försvaret att använda de medel som står till buds för att belägga sin tes.

Ekdal vet vad han talar om. För 20 år sedan jobbade han under ett år på det svenska försvarets säkerhetspolitiska avdelning som analytiker.
– Jag var den ende i hela försvaret som sysslade med terrorism då. Det handlade då mest om befrielserörelser ibland annat Palestina och Turkiet. Jag läste öppna källor och skrev orienteringar, med lite underrättelseunderlag som var hemligt men inte speciellt avancerat, från FRA och agenter som Sverige hade utomlands.

Stötte du på högerextremism i etablissemanget då?
– Då fanns det vissa problem inom hemvärnet och inom en del förband. Man började fatta att man inte skulle ge militär utbildning till människor med högerextrem agenda. Militärligan är ett exempel från den tiden, de rånade banker och hade högerextrema idéer.

Ekdals genre, spänningslitteratur i verklig kontext, har i Sverige länge dominerats av Jan Guillou. Det vill säga skrivits med vänsterperspektiv. Ekdal har en mer liberal agenda.
– Något slags politiskt ärende har jag. Att berätta svensk historia på ett upplysande sätt, visa vilka krafter som varit de positiva.

I slutet av augusti sade Niklas Ekdal upp sig från DN, trött på administration, mejlande (han får 200 om dagen) och fasta spaltformat.

Under hans fem år som politisk redaktör på Expressen och åtta år på samma post på DN, har ledarskribentens vardag förändrats drastiskt.
– Jag skrev första gången i Expressen 1990. Att vara ledarskribent då var otroligt nördigt. Ett jobb för avdankade ungdomspolitiker. En mer politisk än journalistisk genre. En gång om året, kanske, fick man vara med i radio, om man skrivit något riktigt outragous.

– Med medieexplosionen, inte minst av pratprogram, har vi fått en helt ny roll. Det har lyft hela genren. Samtidigt är det en framgångsfälla. I det här enorma flödet går man till slut på rutin, man dammar av gamla åsikter istället för att förnya sig.

Första oktober är han fri. Då ska han skriva en uppföljare. Debuten är såld till Danmark och Tyskland.