Den omöjliga kärleken

Det är i sovrummet kameran placeras när kriget i en relation ska visas på film, eller för den delen i en roman. Då skildras sovrummet ofta som en sarkofag: en tättslutande grav med köttätande egenskaper.

Ingmar Bergman parkerade kameran där 1973, framför Johan och Marianne i ”Scener ur ett äktenskap” och sedan dess har den stått kvar. Har karaktärerna ryggen mot varandra? Har de flanellpyjamas på?

I sovrummet förvaras koderna till familjelivet, det som visar att det inte bara är ett par vuxna vilka som helst som lever ihop, utan att det är något mer. I svensk samtidsdebatt säger dessa koder att kärlek är att vara jämställd. Att städa lika mycket. Men kärleken i sig, i all sin svårdefinierade härlighet, kan inte den också vara ojämställd? Fråga bara litteraturhistorien.

Det är när kärleken underställs kärnfamiljen som allt ställs på sin spets, lyder den allmänna sanningen. Det hänger på vem som tar ansvar för vad när barnet kommer, säger vi.

Män, städa mer, så får ni ett bättre sexliv med er fru, säger sexrådgivarna i tidningarna.

Lägg ner jämställdheten och bli djuriska män och kvinnor igen, eller dö, skriver Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på Newsmillbloggen.

När Ingmar Bergman 1972 skulle påbörja arbetet med ”Scener ur ett äktenskap” sade han till Dagens Nyheter att tv-serien skulle behandla det faktum att borgerliga trygghetsideal korrumperar människors känsloliv. Skrämmer dem och underminerar dem. Man kan lugnt säga att denna 70-talsutsaga fått nytt liv i den här sommarens kärnfamiljsdebatt; det borgerliga trygghetsidealet är såväl pånyttfött som på nytt romantiserat och kritiserat.

Det finns en professor i kvinnovetenskap, Anna G Jonasdóttir, som skrivit en avhandling som heter ”Kärlekskraft, makt och politiska intressen – En teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen” (den engelska titeln är mer direkt: ”Why Women Are Oppressed”). Den blev väl mottagen när den kom (1994 som avhandling på engelska, 2003 utgavs den på svenska av Daidalos), men den har aldrig riktigt vunnit mark som feministisk förklaringsmodell. Det är för att Jonasdóttirs teori – att det är i kärleken roten till ojämställdheten finns – är så svår att ta på. Den går inte att mäta eller föra in i statistik över obetalda hemarbetstimmar vid spisen.

Men de finns ju överallt, de där formellt jämställda människorna som upplever att relationen har ojämvikt. Är inte det vad ”Bitterfittan” handlar om, egentligen?

Om man vill hitta bort från återvändsgränden att problemet med kärnfamiljen är något metafysiskt kälkborgerligt, oklart vad, är Jonasdóttirs teori en tunnel. Bort från arbetslinjen, som inte förklarar varför kvinnor som nu är ute på arbetsmarknaden fortfarande är det andra könet. Bort från jämställdhetslinjen som glömmer att den så kallade könsmaktsordningen inte bara bor i tvättkorgen.

Så här: Problemet är ju inte jämställdheten. Aldrig i livet. Problemet är att vi tror att bara vissa saker kan vara ojämställda. Att vi tror att jämställdhet och kärlek på lika villkor är samma sak.

Lika hemlig som sovrummet är i moderna familjebostäder – där går man bara inte in som gäst – är kärleken i jämställdhetsdiskussionen. Ta en fråga som: Har jämställdheten gjort människor bättre på att älska varandra? Bara att ställa en sådan fråga anses skumt, och rejält flummigt. Vi skulle ju prata om vem som sorterar tvätten!

Katrine Kielos ställde frågan i Bang förra året, annars har de som tar i den frågan ofta antifeministiska åsikter, och kommer från Timbro/Elise Claesson/hemmafruland. De argumenterar gammaldags, som Ann Heberlein på denna sida 28.8: ”Men jag tror också att något går förlorat när vi bara är föräldrar, när livet blir ett stort jämställdhetsprojekt och skillnaderna mellan könen suddas ut allt mer – spänning, erotik?”

Nej, skillnaderna mellan könen verkar i allra högsta grad i den moderna heterosexuella kärleksrelationen. Förr, när kvinnors bojor var direkt formaliserade och synliga i lagar och oöverstigliga ekonomiska hinder, låg inte tyngdpunkten lika starkt i själva könsförhållandena. Den är historiskt rörlig.

Vår tids patriarkat, menar Jonasdóttir, sitter fast i de band som ännu är starka mellan människor i vårt förhållandevis jämställda samhälle: De sociala. Kärleken i praktiken. Kvinnor och män går, menar hon, fortfarande, in i kärleksrelationer med olika utgångslägen. Man föds inte till potentiell make och maka, man blir det. Han är oftare en obereoende individ när han går in i tvåsamheten, hon är oftare beroende av honom för att bli den individen.

Vad händer då, enligt Jonasdóttirs tes? Sannolikheten är stor att han tillägnar sig eller beslagtar oproportionerligt mycket av hennes omsorg och kärlek. Både direkt och genom eventuella barn. Utnyttjar den, och avgör villkoren för samlevnaden. Det var också vad man kunde, om man ville, höra hos de par som intervjuades i den omtalade radioserien ”Heliga familjen” i somras.

I HBO-serien ”Tell Me You Love Me” bor Katie och Dave tillsammans. De är medelålders, har två barn, och livspusslar sjukt bra. Varje kväll ligger de bredvid varandra och pratar om att de inte haft sex på ett år. De är Johan och Marianne för en postfeministisk tid. De vet inte ens vad de ska bråka om, till skillnad från sina förjämställda sovrumslikar. De är ju synkade. Ska inte kärleken komma automatiskt då? undrar de. Det är ju vad som sagts oss.

Som Jonasdóttir påpekar finns det inte särskilt många systematiska studier som stöder hennes tes: ”Hittills har verklighetsbeskrivningen på detta område skötts av skönlitteraturen.”

Det senaste året har det kommit ett antal svenska romaner som börjat omtalas som en kärnfamilj av böcker.

De har ansetts spegla att ingen numera vill lämna kärnfamiljen. De klumpas ihop eftersom i dessa böcker är den kärlek som igenkänns den postfeministiska, postjämställda. Det vill säga den kärlek som inte är så modern som den tror att den är. Och den kärlek som alla tror ska komma när bara den nirvaniska jämställdheten uppnås.

När Peter Kihlgårds kärleksroman ”Kicki & Lasse” kom blev kritikerna däremot förvirrade men upprymda. Var den djupt omodern eller hypermodern? En roman som kallas kärleksroman! Mest överraskande: Som verkligen handlade om kärlekens göranden och låtanden i livet, snarare än om allt livsprojektande vi vant oss att se.

En annan roman som heller inte dragits in i en sådan ihopklumpning är Unni Drougges senaste, ”Boven i mitt drama kallas kärlek”. En dödsdansgestaltning av spelet mellan två människor, som bygger på en insikt hos Drougge som låter likt en summering av Anna G Jonasdóttirs avhandling: ”Jag hade”, konstaterade Unni Drougge om skrivandet, ”kommit till den förfärande slutsatsen att det ideologiska förtrycket av moderna kvinnor går under täcknamnet Kärlek.”

MALENA RYDELL

journalist