En ny världsordning

”The Rise of ’The Rest’” var den fyndiga titeln på en bok av ekonomen Alice Amsden som redan 2001 förutspådde den snara utmaningen från en rad snabbväxande länder utanför väst (Nordatlanten). De uppenbara exemplen var förstås Indien och Kina, men även Brasilien och Turkiet lyftes fram i Amsdens översikt.

Vid IAMCR-kongressen som hölls i Stockholm i juli, och samlade medie- och kommunikationsforskare från hela världen, tog sociologen Jan Nederveen Pieterse fasta på Amsdens analys i sin reflektion över kongressens tema ”Media and the Global Divides”. Hur skildrar medierna i väst den övriga världens uppsving?

Den vanligaste hållningen är alltjämt att ignorera, enligt Pieterse. Medieindustrin är dominerad av väst och bevakningen förblir oförblommerat eurocentrisk. En annan tolkning, företrädd av exempelvis Thomas L Friedman och hans slagkraftiga teori om den platta världen, är att se det som en triumf för den expanderande världsmarknaden som på lång sikt utjämnar olikheter och bringar välstånd till oss alla. Problemet med denna analys är att den missar Amsdens poäng: Det som utmärker utmanarstaternas ekonomiska politik är det starka inslaget av statlig styrning, vilket markerar ett tydligt trendbrott mot det nyliberala paradigm som dominerat världsekonomin sedan 1980-talet.

Vad vi bevittnar nu är, enligt Pieterse, den nyliberala anglo-amerikanska modellens sammanbrott. Han antyder rent av att just 2008 kommer att framstå som historisk vändpunkt, då finanskrisen i USA har gett upphov till rop på statlig intervention i hjärtat av det världskapitalistiska systemet.

Den pågående strukturomvandlingen liknar situationen efter andra världskriget. Forna vinnare förvandlas till förlorare. Följaktligen skiftar också attityderna till globaliseringen förtecken. Plötsligt är det nord (väst) som hävdar att globaliseringen går för fort och ropar på protektionism. Detta återspeglas i medierna, där det globala syds uppsving alltmer framställs som ett hot – om inte annat mot klimatet. Den alltmer negativa Kinarapporteringen bär enligt Pieterse syn för sägen.

Ett område där en ny världsordning kan komma att få betydande konsekvenser är det internationella utvecklingssamarbetet, som under hela efterkrigstiden varit dominerat av västländerna. Sextio års biståndspolitik i Afrika har på det stora hela varit ett gigantiskt misslyckande, till stor del beroende på det koloniala arv som alltjämt präglar de euro-afrikanska relationerna. Men fattiga utvecklingsländer sneglar inte längre mot väst utan mot de östasiatiska staternas framgångsrecept. Och det är tack vare indiska och kinesiska investeringar som situationen i många afrikanska stater nu ser ljusare ut än på länge.

Det växande syd-syd-samarbetet är kanske den allra största utmaningen mot den eurocentriska självuppfattningen, som efter 11 september blivit alltmer paranoid. Det smärtar att inse att världens öde inte avgörs i New York, London och Bryssel utan, kanske, på platser som knappt finns utmärkta på mediekartan.

OSCAR HEMER

författare och lektor på Malmö högskola, K3