Rörelse som söker nya vägar

Idag sätter sig tusentals akademiker och aktivister ner runt bord, på podier och i bänkrader runtom i Malmö. För att under fyra dagar prata, prata och återigen prata; som om själva talet var en alldeles ny och oemotståndlig upptäckt.

Det är vad European Social Forum i första hand är. Ett ändlöst pratande. För att pratet inget kostar, men också för att samtalet i sig har ett egenvärde.

Den globala rättviserörelse (den kallar sig själv helst så, det finns så klart många andra namn) som ESF är ett av många uttryck för föddes enligt de flesta historieskrivningar för ungefär ett decennium sedan. 1998 drog sig Frankrike ur förhandlingarna om OECD:s investeringsavtal MAI, som om det gått igenom allvarligt skulle inskränka enskilda staters möjligheter att själva bestämma om exempelvis miljölagstiftning och arbetsrätt.

Motståndet mot MAI började gro när en liten feministisk grupp i Kanada råkade komma över ett utkast till avtalet och la ut det på internet. Innan dess hade knappt någon ens hört talas om det. Nu jäste sakta ett missnöje i lokala medborgarrörelser, bland akademiker, fackföreningar, tredje världen-grupper och i olika utomparlamentariska vänstergrupperingar.

Till sist blev pressen för stor. Frankrike drog sig ur och hela avtalet gick i sank. Det var en seger för en ny sorts politisk kultur och ur framgången föddes en tro på förmågan att med kunskap, bred folklig opinionsbildning och aktivism påverka de avgörande internationella politiska frågorna.

Ett år senare, i december 1999, stoppade 50 000 demonstranter i Seattle det pågående WTO-mötet. Det beskrevs som ännu en stor framgång. I efterhand mer oklart för vem.

Det är lätt att förblindas av ord. Och det är ännu lättare att förblindas av tårgas eller en kastad gatsten. Frågan är: Vad har den globala rättviserörelsen egentligen uppnått under sitt första decennium?

Svaret blir lätt en hönan eller ägget-konstruktion. För det har varit ett turbulent decennium då det skett en stor och bred attitydförändring i just de frågor som utgjort rörelsens kärna. Om rättviserörelsen varit pådrivande eller bara en reflektion av redan pågående strömningar är en akademisk fråga. Eller möjligen en retorisk.

Vad som hänt under decenniet är enkelt uttryckt detta: det har skett en stark ekonomisk tillväxt över stora delar av världen samtidigt som de etablerade maktstrukturerna brutits upp, fler aktörer har positionerat sig på världsmarknaden, makthierarkierna har blivit allt otydligare.

Resultatet är att traditionellt inflytelserika världsomspännande institutioner som den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, Världshandelsorganisationen WTO, Internationella valutafonden IMF, Världsbanken, G8 och FN:s säkerhetsråd visat sig vara föråldrade och orättvisa. Istället för att möta världens nya politiska och ekonomiska utmaningar bidrar de till att vidmakthålla en bakåtsträvande kolonial världsordning. Den globala rättviserörelsen, som i mångt och mycket föddes ur en kritik av just dessa institutioner, har fått rätt. De demokratiska bristerna och föråldrade strukturerna är idag fullt synliga och uppseendeväckande för alla:

4Av OECD:s trettio medlemsländer finns bara två asiatiska, inget afrikanskt och inget sydamerikanskt. Varken Indien eller Brasilien är exempelvis medlemmar.

4Kina är världens fjärde största ekonomi men varken medlem av G8 eller OECD.

4FN:s säkerhetsråd består av segrarna i ett krig som avslutades för sextio år sedan. Varken världens största demokrati Indien eller världens andra och tredje största ekonomier Japan och Tyskland är medlemmar.

4Alla tio chefer för IMF sedan starten 1946 har varit européer (samt vita män).

4Alla elva chefer för Världsbanken sedan starten 1946 har varit amerikaner (samt vita män).

Dessa institutioner, som alla föddes efter andra världskriget och växte sig starka och dominerande i det följande halvseklets kalla kriget-klimat, har helt enkelt börjat tappa ställning. FN visade sig maktlöst när USA invaderade Irak. WTO har hamnat i brygga i Dohaförhandlingarna om frihandelsavtal, och förlorat anseende i takt med ett ökat medvetande om att liberaliseringen av världshandeln bidragit till den nuvarande livsme­delskrisen. IMF och Världsbanken utmanas av nya regionala lösningar i till exempel Sydamerika. Kina har börjat ta initiativ för att skapa alternativa institutioner och på egen hand stärka sina relationer med länder i Asien och Afrika.

Dessutom finns en ökande insikt om att patent och upphovsrätt – kontruktioner som beskrivits som drivkraften bakom den industriella revolutionen och den globala ekonomiska tillväxten – av de gamla institutionerna numera snarare används för att förhindra verklig globalisering.

Det är denna utveckling den globala rättviserörelsen är en del av. Den har växt fram ur en insikt om att något är skriande fel med världens ekonomiska och politiska maktfördelning. Mer specifikt har den växt ur ett motstånd mot hur de globala institutionerna förvaltat den makt de haft över utvecklingen.

Och i mångt och mycket har det visat sig att denna kritik delas av människor även i helt andra politiska läger. Det finns idag, jämfört med för tio år sedan, ett allt starkare samförstånd om att vi måste finna nya former för det internationella samarbetet.

Det är ett samförstånd utan politisk grundfärg. ”Efterkrigstidens globala institutioner har på det stora hela fungerat bra”, menade till exempel The Economist i en analys i somras, men nu är det tid att ”förändra sättet på vilket världen styrs”.

Den globala rättviserörelsen drar andra slutsatser, men grundfrågorna har de gemensamt med experter och politiker över hela fältet. Hur kan institutionerna reformeras? Vilka nya institutioner behöver skapas? Hur bygger man ett hållbart, rättvist, omfattande och meningsfullt internationellt samarbete?

Det som diskuteras kring borden, på podierna och i bänkraderna i Malmö nu är alltså i grunden samma frågor som diskuteras i regeringar, parlament och styrelserum världen över. Det kan aldrig vara fel att så många människor idag är delaktiga i den diskussionen.