Mörker med lyskraft

Boken. Bruno K Öijer : Svart som silver. Wahlström & Widstrand.

Inte så konstigt. Som ingen annan har Bruno K Öijer gjort den svartklädda rebellposen till sin egen: "de som i sverige insett / att poesi är någonting / som inte hör ihop med / V5-rader, handklovar eller lektörer, / kan räknas på den VÄNSTRA handens fingrar. / resten hyllar förtrycket."

Så dundrade han redan i debuten "Sång för anarkismen" från 1973, en svidande vidräkning med alla förkrympta småborgare i fantasilöshetens tjänst. När han nu släpper sin nionde diktsamling är diagnosen i stort sett den samma. Samtiden är direkt vedervärdig:

allt är en gurglande vask

som svämmar över med en digerdöd av skvaller

och fånigt trams

var kommer alla ifrån

alla dessa självgoda uppsvällda

hjärndöda individer

som förnedrar sig själva och gör allt

för att försöka förminska oss som människor

Det är också här fenomenet Öijer känns som mest problematiskt. Att vara rebell är inte lätt. Det blir lätt jeansreklam av det hela, något ofarligt men lite lagom kittlande. Lyckligtvis har han med åren tonat ner knytnävsviftandet. Det som litteraturprofessorn Johan Svedjedal fyndigt sammanfattade som "Rimbaud och revolvrar" har i stället ersatts av stilrent gotiska dödsmeditationer (höstlöv och dimma någon?). I trilogin "Medan giftet verkar", "Det förlorade ordet" och "Dimman av allt" besjunger han människosläktets dilemma, fångade i liv som alltför lätt stelnar till sarkofager.

Men något har hänt i den nya samlingen. Den som väntar sig en direkt fortsättning på trilogins anslag mot den moderna tillvarons mördande meningslöshet lär bli besviken. "Svart som silver" är snarare ett ömt bokslut över livet som rymmer både försoning och frid.

Mörkret finns här fortfarande: "var och en av oss är en ö / och måste kratta sitt eget mörker" konstaterar Öijer. Men trädgårdsmästare Öijer har tilltro till poesins möjligheter, med krattan i högsta hugg river han upp sår som ger plats åt en sval oas, en plats där mysteriet får klinga ostört:

där all oro bara är ett lätt duggregn

över saker jag glömt bära in om kvällen

en plats där jag inte längre

behöver bry mej om

vad människor gör mot varandra

en plats jag aldrig talat om

och aldrig lämnar ut

jag satt där en gång

och svalkade min hand i djupet

jag såg allt framför mig

jag såg mitt liv

jag såg ringarna på vattnet svarta som silver

Likt en alkemist rör sig Öijer mellan ljus och mörker, vaskar fram silvret ur sorgen och smärtan. "Svart som silver" är ett värdigt svar på svärtan i hans tidigare diktsamlingar. Den här gången lyser det om mörkret. Det är en revolt som heter duga.