Att göra skillnad

Kan konst verkligen förändra världen? Och i så fall – hur? Kan man begära att teoretiskt avancerade konstprojekt ska bli kioskvältare med konkreta effekter på hur vår värld och världsbild ser ut?

Till och med i mina öron låter det optimistiskt. Men ska man nöja sig med mindre?

Av de många angelägna ämnen som diskuterades på förra helgens symposium ”Privilege Walk – Feminist and Intersectional Aspects on Contemporary Art”, arrangerat av Föreningen Ja! och Lilith Performance Studio i Malmö, så framstår frågan om konstens reella förändringskraft för mig som en av de viktigaste.

För när allt kommer omkring: Vad spelar det för roll om curatorer och konstnärer presenterar aldrig så radikala och kritiskt ifrågasättande perspektiv på samhällets strukturer och hierarkier, om ingen tar åt sig av den nya kunskap som läggs fram? Vad händer – för att låna en av åhörarnas ord – om den som lyssnar i praktiken inte förstår ett skit?

Kommentaren fälldes efter danska curatorsduon Kuratorisk Aktions presentation av sin verksamhet, fylld av svårbegripliga citat hämtade från postkolonialismens och genusteorins guruer.

Faktum är att det ymniga citerandet nästan skymde det faktum att duon i själva verket ägnar sig åt rejält intressanta konstprojekt som borde ha skarp relevans för alla nordbors syn på sig själva och sin historia.

I det turnerande utställningsprojektet ”Rethinking Nordic Colonialism” granskade de Nordens koloniala förflutna, vars existens och omfattning ofta förträngts i ländernas historieskrivning.

Med bas på ännu befintliga kolonier som Färöarna och Grönland möttes lokala och internationella konstnärer och analyserade kolonialismens effekter och efterspel (hade projektet utspelats i Sverige hade samernas situation stått i blickfånget, även om vi också hade geografiskt avlägsna kolonier där slavhandel förekom).

Att deras arbete och resultat väckte större intresse på plats på Färöarna och Grönland än när det sedan visades i exempelvis Finland och Sverige förvånar föga.

2000-talets Norden längtar knappast efter att rota i sitt smutsiga koloniala förflutna för att inte tala om att konfronteras med de i vissa fall ännu besvärande konsekvenserna. Det gör emellertid inte behovet av diskussion och kunskap mindre.

Därför denna fråga: Hur ska konsten göra skillnad om insikterna och erfarenheterna stannar i den egna – oftast begränsade – sfären?

Ett lysande exempel på hur konst kan nå en masspublik står den feministiska argentinska konstnärsgruppen Mujeres Publicas för. På plats i Malmö berättade de om sina uppseendeväckande affischkampanjer och oväntade konstingrepp på Buenos Aires gator för laglig abort i ett samhälle där kvinnor dagligen dör i sviterna av olagliga aborter. Konst och politik i en ohelig allians – riktad mot den katolska kyrkans förtryckande makt.

Därmed inte sagt att politisk plakatkonst i 68-rörelsens anda utgör ett universalrecept (vilket det inte heller är frågan om här). Men jag tror definitivt att det är dags för den socialt engagerade konst som så gärna kallar sig aktivistisk att omvärdera både sina ambitioner och strategier för att nå en vidare publik.

Som konstnären Jeuno JE Kim i publiken uttryckte det: det handlar inte om att erbjuda folk möjligheten att lyssna, utan att göra det omöjligt för dem att inte göra det.

Se även www.rethinking-nordic-colonialism.org