Finländsk sorg blandas med självrannsakan

Under natten har min mejlbox fyllts av oroliga brev från svenska vänner. Vad är det egentligen som pågår där hos er? Jag önskar jag hade ett svar. Men i likhet med de flesta finländare idag står jag mest och tvekar, nedtyngd av vrede, sorg och vanmakt. Och oro över mina egna barn, förstås. På morgonen känns det motigt att överhuvudtaget skicka iväg pojkarna till skolan. Och plötsligt minns jag hur jag själv satt på ett föräldramöte i början av terminen där det plötsligt uppdagades att någon av högstadieeleverna försökt sälja en pistol i skolan. Det handlade bara om en så kallad soft airgun, men ändå; den kollektiva rysning som genomfor samtliga föräldrar var påtaglig. Och ingenting man glömmer i första taget.

Redan igår aviserade statsminister Matti Vanhanen en skärpning av vapenlagstiftningen som ska harmonieras med EU:s nya direktiv. Åldersgränsen höjs till arton år. I en nätomröstning om huruvida vapenlagarna borde skärpas har ja-sidan i skrivande stund fått 80 procent av rösterna. Näst efter USA och Jemen är Finland som bekant det vapentätaste landet i världen. I fjol beviljades 64 000 nya licenser. Kanske älskar vi våra vapen lika mycket som amerikanerna, jag vet inte. Själv sysslar jag inte med jakt. Men i OS i år tog vi vår enda guldmedalj just i – skytte.

När man läser finska diskussionsforum på nätet efter dådet slås man av den kollektiva förstämningen. Visst, här finns de återkommande kraven på inrikesministerns avgång och skärpt övervakning av internet – samma diskussioner som fördes redan efter Jokelatragedin.

Men den viktigaste frågan för många tycks ändå vara kravet på mer medel till förebyggande åtgärder, närmare bestämt ungdomspsykiatrin som trots de senaste årens högkonjunktur legat för fäfot. Jag kommer att tänka på en vän som fick en psykologtjänst i ett finskt skoldistrikt – med ensamt ansvar för 1 500 elever. Efter ett halvår hade han gått in i väggen. Hur han någonsin skulle ha lyckats sålla ut en avvikande individ som Matti Juhani Saari eller Pekka-Eric Auvinen överstiger mitt förstånd, de må sen lägga ut hur många misantropiska video­snuttar på Youtube som helst.

Även medierna har fått sig en släng av sleven. Att ge onödigt utrymme åt massmördare ger dem bara en hjälteprofil som sannolikt sporrar andra till liknande dåd, menar kritikerna. Många finländare undrar med fog om vi lärt oss någonting alls av fjolårstragedin. Hur ska man annars tolka det faktum att landets största tidning igår ersatte sin förstasida – vanligtvis bestående av idel reklam – med en bild på Matti Juhani Saari, en ynnest som inte ens brukar beviljas avlidna statschefer. Mindre ryggdunkningar har satt griller i huvudet på unga män med dragning åt människohat och patologisk narcissism.

En händelse som ser ut som en tanke är att samma vecka som nya forskningsrön visar att Finland hade ett gemensamt Förintelseprojekt med Tredje riket på den norra östfronten under andra världskriget, så går ännu en ung finsk man med övermänniskoideal bärsärk i en lokal skola under devisen ”Pity the majority?”.

Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest.

Men i likhet med många andra finländare fruktar jag att vi inte sett den sista tragedin av det här slaget.