"En upplevelse som slår originalet"

High School Musical

Av David Simpatico, efter en tv-film med manus av Peter Barsocchini. Regi: Eva Rydberg. Koreografi: Siân Playsted. Musikarr. och kapellmästare: Björn Claeson. Scenografi: Marianne, Peter och Fredrik Dillberg. Ljus: Palle Palmé. Medverkande: Caroline Johansson Kuhmunen, David Lindgren, Annika Herlitz, Martin Redhe Nord, Caroline Johansson, Marout Lamon, Hanna Amoreus, Fredrik Söderström, Tezzla Flormo, Mattias Olofsson, Rigmor Grönvall, Mikael Ahlberg m fl.

Nöjesteatern 26.9

I pausen till High School Musical avlyssnar jag några tjejer i tolvårsåldern som står och tittar på bilder från föreställningen. ”Jag fattar inte varför inte han med krullet spelar Chad”, säger en av dem. Och där har vi både problemet och möjligheten med en sådan här uppsättning.

Fansen förväntar sig att musikalartisterna ska likna skådespelarna från filmen och de jublar från första minuten åt allt de känner igen. Men för att lyckas övertyga fansen fullt ut måste artisterna också tillföra något som gör scenupplevelsen bättre än minnet av filmen.

250 miljoner människor lär ha sett Disney Channels tv-film High School Musical, och under första akten tänker jag att den enkla handlingen till trots måste mycket vara obegripligt för de icke insatta. För tempot är stressigt, etableringar och vändpunkter fuskas bort och de nybakade stjärnorna på scenen hade behövt mer hjälp med personregin. Basketkillen Troy (David Lindgren) träffar plugghästen Gabriella (Caroline Johansson Kuhmunen) när de blir tvingade att sjunga karaoke på en vintersemester.

Det är tänkt att de ska upptäcka både kärleken till varandra och till den förbjudna sången - som inte går ihop med deras normala image - men scenen förmår aldrig fästa tag i mig. David Lindgren spänner musklerna mer än att lyssna på fjärilarna i magen. Han övertygar som sångare – inte som osäker femtonåring.

Men lite senare i första akten händer något när Martin Redhe Nord och Annika Herlitz gör sin första duett som de outhärdliga musikaltvillingarna Sharpay och Ryan. De får till ett både snyggt och roligt nummer som är förvillande likt originalet, men där förhållandet mellan den dominanta storasystern och hennes åtta minuter yngre lillebror är mer tillspetsat vilket gör det mycket mer intressant.

Det är som om den där fina insatsen smittar av sig. Andra akten inleds med en rörande kärleksduett mellan Troy och Gabriella som vinner på att David Lindgren träder tillbaka en aning medan Caroline Johansson Kuhmunen kliver fram som den stora sångerska hon visar sig vara.

Det blir till slut en arbetsseger – vilket hela ensemblen bidrar till. För även om de intima scenerna kunde gripit tag mer så glänser alla inblandade i lysande shownummer. I takt med att musikalbygger sätter sig så växer också energin.

Från första aktens basketnummer till det bombastiska slutet när ensemblen repriserar på engelska och Freestyle Phanatix Fredrik Söderström får visa några av sina breakdanskonster. Då är det en upplevelse som trots allt slår originalet.