Våga öppna ögonen

Berny Pålssons manodepressive pojkvän Magnus tog livet av sig. I sitt avskedsbrev till vännerna uppmanade han dem att dem ta bättre vara på sitt liv än vad han gjorde. ”Det försöker jag göra. Ta hand om mitt liv” säger Berny och ser stint in i kameran, rakt in i mina ögon där jag sitter ensam på ännu ett hotellrum.

Det är inte lätt, säger hon, i dokumentären som Ronja Yu gjort om henne, och som SVT visade i måndags kväll. Berny är 24 år gammal och har skrivit två böcker om sitt eget liv: ”Vingklippt ängel” (2004) och ”Känn pulsen slå” (2008).

Alla som suttit mer än en gång i ett väntrum på psykakuten vet vad hon menar när hon säger att det inte är lätt. Det är inte lätt att ta hand om sitt liv, när det finns så lite hjälp att få för den som knackar på dörren till den svenska psykvården. Det är fullt. Överbelagt. Du är för sjuk. För frisk. För packad. För hög. För behärskad eller för hysterisk. Gå hem och vänta på en remiss till öppenvården, lilla vän.

Berny Pålsson hör röster och har en psykiatrisk diagnos. Hon missbrukar diverse droger. Hon har varit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Hon skadar sig själv för att slippa sin ångest en stund. Om det inte vore en sådan kliché skulle man kunna beskriva henne som trasig.

Samtidigt är hon en ytterst begåvad, vacker, och faktiskt stark ung kvinna. Ronja Yu har följt Berny under tre års tid, på rockfestivaler, hemma i soffan, vid skrivbordet och på psykakuten. I ett och ett halvt år kämpar Berny för att få hjälp med sitt drogberoende. Hon hamnar i en akut psykos, blir neddrogad med lugnande tabletterna Theralen och utskriven samma dag, blir så småningom inlagd för avgiftning, utskriven efter sju veckor, väntar fyra veckor på att komma till behandlingshem. När hon väl kommer till det efterlängtade behandlingshemmet (efter arton månaders kamp) är hon så psykiskt skör att de sänder hem henne.

Det är sannerligen inte lätt att ta hand om sitt liv när så lite hjälp finns att få. Den sextio minuter långa dokumentären är en smärtsam golgatavandring genom den svenska psykvården där ingen kan, eller vill, ta ansvar för den enskilda patienten.

Jag förstår precis varför Berny Pålsson lämnar ut sitt liv till allmän beskådan. Hon vill visa exakt hur jävligt det är. Hon utgår naturligtvis ifrån att vi som ser förstår att det inte får lov att fortsätta så här.

Därför gör det fysiskt ont i mig när jag läser aningslösa tv-krönikörers reaktioner. Annina Rabe i SvD tolkar Berny Pålssons agerande som en generationsgrej och förvånas lite över bristen på integritet: ”För många i hennes generation existerar inte ett förtroende med mindre än att man kan eller skall dela det med hela världen.” Rabe tycker att det är ”som om hon agerar inför publik även när filmen berör hennes allra mest innersta”. I HD skriver de om dokumentärens ”romantiserande kring mörker och smärta”.

Berny Pålsson är svårt sjuk. Hon lider av en dödlig sjukdom. 1 500 människor tar livet av sig varje år. Fler än som dör i trafikolyckor. Vad är det som är så svårt att se? Våga öppna ögonen. Psykiskt sjuka människor har också rätt att få hjälp. Rätt att få hjälp att ta hand om sitt liv.

ANN HEBERLEIN

doktor i etik

Dokumentären ”Berny Blue” av Ronja Yu går att se på SVT Play, och visas i repris på SVT1, onsdag 15 okt klockan 23.50.