Om svenskarna hade fått rösta om USA:s nästa president hade valet varit enkelt: Barack Obama. Ända sedan primärvalet har svenska medier gett Obamamanin stort utrymme. Republikanernas kandidat, John McCain, har däremot inte mötts av samma begeistring.

Det är dags att dra republikanerna ur medieskuggan, anser Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström, som sedan flera år bor i USA.

Och visst finns det mycket att berätta om McCain. Han föddes 1936 i Panama och växte upp i en familj av höga officerare. Liksom sin farfar blev han pilot vid flottan – ett yrkesval som förde honom till krigets Vietnam, där han sköts ned över Hanoi och fick tillbringa fem år som krigsfånge. Först efter frigivningen 1973 flyttade han till Arizona och började engagera sig politiskt. På bara några år lyckades han bli senator och en uppskattad figur i den amerikanska politiken.

Under sina 22 år i senaten har McCain gjort sig känd för att vara en ovanligt självständig aktör. Han skyggar inte för obekväma frågor eller inopportuna ställningstaganden och har vid upprepade tillfällen stridit mot miljöförstöring, korruption, tortyr och intolerans.

Utrikespolitiskt klassar Bergström honom som en ”idealistisk internationalist”. Skillnaderna mot Obama märks främst i handelspolitiken: McCain är en känd frihandelsvän, Obama flirtar med protektionistiska intressen.

Det är ingen tvekan om att John McCain är en respektingivande politiker. Bergström skildrar skickligt hur han fått en sådan särställning och vilka dilemman han nu möter.

Men i vissa stycken hamnar Bergströms egen beundran i vägen för berättelsen. Tidigt i boken redovisar Bergström själv att han röstat på McCain i primärvalet i Florida. Enligt uppgifter i svenska medier har Bergström också skänkt närmare 50_000 kronor till republikanernas kampanj.

Den påtagliga entusiasmen gör att boken ibland känns mer som en personlig guide än som en saklig biografi.

Det som talar emot McCain slätas över – enligt Bergström är varken hans höga ålder eller omvittnat hetsiga humör några problem. När McCain ändrat sina ståndpunkter förklaras det med att inga statsmän ”varit helgon vad gäller politisk taktik”.

Samtidigt är det är svårt att komma ifrån att McCain tvingats bli mindre självständig och egensinnig under presidentkampanjens gång.

Bergström målar upp bilden av McCain som en erfaren, miljömedveten hedersman med en ”lev och låt leva”-attityd till oliktänkande.

Samme man har valt Alaskaguvernören Sarah Palin till sin vicekandidat – en politiker som är oerfaren i utrikespolitiska frågor, som är emot aborter också efter våldtäkt och incest, som inte tror att växthuseffekten har skapats av människan. Risken finns ju att den som får ta det där telefonsamtalet klockan tre på morgonen inte blir den principfaste krigshjälten McCain utan den populistiska hockeymamman Palin.

Men partiskheten till trots ger ”John McCain – en politisk biografi” många intressanta inblickar i den amerikanska politiken. Om man bara är medveten om var författarens sympatier ligger finns mycket kunskap att hämta i Bergströms detaljrika bok.

KARIN REBAS

Journalist