Subjektiv sanning

Utställning.

Elisabeth Ohlson Wallin. Äkta – kärlek, politik, jobb. Fotografins rum, Malmö museer. T o m 1.2 2009.

Det har gått tio år sedan ”Ecce Homo” chockade nationen. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin hade gjort det värsta man kunde göra: kopplat ihop homosexualitet och Gud.

Hennes budskap var att också de homosexuella omfattas av Guds kärlek, men hennes tablåer uppfattades som provokationer. Påven protesterade och ställde in den svenske ärkebiskopens audiens i Vatikanen och fotografen mordhotades och fick polisskydd. När Kulturen i Lund 1999 visade utställningen var kön några gånger timslång, nyfikenheten att se människan – Ecce Homo – stor.

1998 var Elisabeth Ohlson Wallin okänd, också i fotovärlden. I dag är hon en viktig röst i den svenska kulturdebatten, bland annat som programledare i Sveriges Television, och taleskvinna för den gayvärld som hon är en del av. Det senaste decenniet har hon gång på gång riktat sitt engagemang och sin kamera mot de osedda i samhället – tjackhororna och läderbögarna, de blinda och aidssjuka, hatbrottsoffren och könskrigarna – och i nästan allt hon gjort finns bibliska och politiska referenser.

Elisabeth Ohlson Wallin vill, har hon sagt, ta igen den förlamande tystnad som hon själv levde med innan hon kom ut, tjugofem år gammal. Hon växte upp i en mellansvensk småstad där man inte sa ifrån utan talade bakom ryggen på människor. I några år arbetade hon som pressfotograf på stadens tidning, flyttade så till en större stad och blev frilansande ”gubbabildsfotograf”. Porträtten av maktens män och kvinnor till bland annat årsredovisningar gjorde – och gör – de egna projekten möjliga.

”Äkta – kärlek, politik, jobb” som nu visas i Fotografins rum på Malmö museer handlar om Elisabeth Ohlson Wallins fotografiska liv efter ”Ecce Homo” och bjuder på en retrospektiv blandning av kontroversiella och kommersiella bilder. Gränsen mellan det ena och det andra är inte knivskarp och ganska ointressant. Nästan alla bilder är i färg, kopierade och ramade på samma sätt vilket både försvårar och förenklar överblicken.

De enda bilder som faller ur ramen är en serie svartvita bilder som visas i ett litet, dunkelt belyst rum mitt i Fotografins rum, ett titthål in i läderbögarnas värld, en subkultur, okänd och stängd för de flesta. Bilderna togs till en broschyr om säkert sex och berättar om makt och underkastelse, men också om kärlek och ömhet, och de känns mer spontana – äkta om man så vill – än iscensättningarna med drottning Silvia, Volvochefen Sören Gyll och dokusåpakändisen Carolina Gynning.

Hos läderbögarna verkar fotografen ha varit en fluga på väggen, hos den bröstopererade glamourmodellen den stora regissören som haft koll på allt – från det nästan Rembrandtska ljuset till detaljer som sjukhussängens broderade örngott.

En sak förenar alla porträtterade – de gömmer sig bakom sina masker – och maskerna är inget nödvändigt ont, som pixlingen av förmodade brottslingar i våra kvällstidningar, utan en viktig del av berättelsen.

Elisabeth Ohlson Wallins fotografiska förebilder är aldrig långt borta. Båda är amerikaner, båda gay. Hos Annie Leibovitz söker vår svenska fixstjärna den intellektuella knorren, hos Robert Mapplethorpe den estetiska fulländningen. Det vackra och det hemska går hand i hand i hennes bildvärld.

Ingen kan längre ifrågasätta hennes engagemang. Den nya sanningen är subjektiv. Elisabeth Ohlson Wallins bilder är inga objektiva avtryck. Borta är det som länge var fotografins särart – ögonblickets magi.

PER LINDSTRÖM

utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och adjungerad professor i fotografi på Mittuniversitetet i Sundsvall