Det är över nu

Volvos fall får tv att göra extrasändningar och tidningar att trycka svarta sidor. Det är något djupt och oåterkalleligt över hela händelseförloppet. Det är delar av vår svenska självbild som verkar vara på väg att lösas upp.

Det var inte bara det att vi växte upp och tog körkort i fordon som gick under det förhatliga namnet ”sossecontainer”, för trots hatkärleken var bilarna en självklar del av efterkrigstidens storsvenskhet. Volvo, Palme, Borg och Stenmark var världsstjärnor, och det var uppenbart att vi svenskar var skapta för att göra globen till en lite bättre plats. Säkerhet, framgång och idogt ingenjörsarbete blev delar av national-identiteten.

Bevisen för att vi var ledande i den enorma tillväxten och internationaliseringen på 1950-, 60- och 70-talen fanns runt omkring oss, för till all lycka kunde vi se dessa underbara bilar vart vi än vände oss i världen. Om vi kände oss som ensamma lantisar i New York fanns det alltid en Volvo att trösta sig med.

När Ford köpte Volvo Personvagnar fick vi det slutgiltiga beviset – om amerikanerna ville bygga riktiga bilar var de tvungna att komma till Torslanda för att lära sig.

Men Karl Marx hade redan 1848 konstaterat att kapitalismen är ett system där ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras_¿” I det globaliserade konkurrenssamhället finns det minst av allt några garantier för att gårdagens fördelar består mer än någon enstaka konjunkturcykel. Kriser och nedläggningar känns lika naturliga som att höst kommer efter sommar.

Men vår uppgivenhet inför produktionsförflyttningarna antyder att hela vår sjävbild håller på att skaka sönder. Japaner och tyskar bygger fortfarande utmärkta och eftersökta bilar med mycket höga lönekostnader. Globaliseringen kräver att man utvecklar sina varumärken och värden, och det var här som Volvo misslyckades.

När man ser att det blev Toyotas och Volkswagens värde som varade framstår kollapsen i förfärande tydlighet. Det är möjligt att vi ägnade oss åt teknisk excellens vad gällde hästkrafter, men vi förstod inte vad våra kunder ville ha. När vi stirrade på enkla produktionslösningar sneglade vi egentligen bara mot vår egen navel. Det var i verkligheten självgodhet och uppblåsthet som definierade vår syn på omvärlden.

Volvos kris är delar av slutet för ett samhälle som jag skildrat i ”Övergivna Platser” 1 & 2. Jag har skrivit och fotograferat industrier och bostadsområden som byggdes för 1950- och 60-talens behov, som sedan försvann eller revs efter 1980. Jag har fått tusentals reaktioner från människor, och den bild som tonar fram är nästan alltid densamma. På många sätt är vi en nation som befinner sig mitt i ett sorgearbete. Trettio–fyrtio år efter att vi var världens centrum kämpar vi med en problematik där hela landsändar läggs ned, samtidigt som industrin måste nyutveckla nya värden varje år.

Och när 1970-talets självbild kollapsar kan man bara konstatera sanningen i den andra delen av Marx-citatet: ”¿ och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

JAN JÖRNMARK

docent i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet