Människor med ena benet i den akademiska vänsterbrallan och det andra i den populärkulturellt medvetne hipsterbyxan tycker så klart att det är lite lustigt att franska tidskriften Le Monde Diplomatique kallas Diplo i folkmun. Som i den omsvärmade amerikanske hiphop-dj:n Diplo alltså. Det betyder naturligtvis inget i praktiken, men väl för känslan.
Jag gillar ju Diplo, både dj:n och tidningen, och att Ordfront nu försöker sig på det ETC misslyckades med för några år sedan, att ge ut en svensk utgåva av det franska prestigeorganet, är välkommet. Eftersom den utgåva man ger ut är ett samarbete med det finska förlaget Into och begränsar sig till fyra nummer per år med samlade artiklar från de olika internationella Diplo-editionerna är förutsättningarna för att lyckas nog ganska goda den här gången. Insatsen är, så att säga, begränsad. Och tydligen går det bra i Finland.
Premiärnumret innehåller ett dussin gedigna texter som fungerar som ett slags ledarstick och föreläsning på samma gång. Det är mycket Centralasien och mycket Afrika, men bäst är kanske Pierre Rimberts text om den nyliberala myt som säger att man inte kan omfördela välstånd genom att höja skatterna. En provokation med substans.
Dessvärre är några av översättningarna i premiärnumret i sina värsta stunder också provocerande. Men det går ju att bättra.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
% är glada
% är likgiltiga