Det är inte lätt att tro på framtiden, men Christian Azar vill gärna. Han beskriver sig själv som en ”possibilist”, en försiktig optimist: det går om vi vill.

Det är inte en självklar hållning, utsikterna är inte goda för hållbarhet och ett stabilt klimat i en värld som snart har tio miljarder allt rikare människor. Vår civilisation verkar bygga på ett ständigt ökat behov av energi, och på senare år har det varit den sämsta sorten, kolkraft, som ökat mest. Kina är idag en större miljöbov än USA.

Azar bygger sin framtidstro på tre hoppfulla tankar: miljöopinionen växer, politiker har redan börjat ta tag i problemen, och vi människor har även tidigare klarat av till synes omöjliga saker – avskaffat slaveriet, infört allmän rösträtt, krossat apartheid och fått Berlinmuren på fall.

Det är inte en lista som övertygar. Men Azar menar att tekniken finns för att lösa klimatkrisen, vi kan spara och effektivisera, och vi kan stabilisera klimatet genom att suga upp koldioxid. Särkilt det sista har blivit högsta mode bland teknikoptimister. Man planterar snabbväxande grödor som absorberar koldioxid, sedan eldar man upp dem och tar hand om den koldioxid som då frigörs, förslagsvis genom att pumpa ner den under jord.

Azar tror på teknik, men inte på vilka lösningar som helst. Sol och vind är bättre än biobränslen, då etanoltillverkning ger upphov till en hel del växthusgaser och dessutom konkurrerar med matproduktion. Och han är kritisk till kärnkraft då den för kärnvapenspridning med sig (men verkar inte bry sig så mycket om olycksrisken och avfallsproblemen).

Det är de konkreta exemplen som ger Azars framställning flyt, jag lär mig mycket. När jorden värms upp flyttar sig klimatzonerna en halv meter i timmen. Solceller i Sverige är femtio gånger mer produktiva än biobränsle per kvadratmeter. Han bygger på akademisk forskning, egen och andras, allt redovisat i en omfattande notapparat för den intresserade, utan att tynga huvudtexten.

Azar pendlar mellan två hållningar: optimistens, som tror att effektivisering leder till minskade utsläpp, och pessimistens, som vet att mycket av de potentiella vinsterna äts upp av en allt högre förbrukning. Bilmotorerna behöver mindre bränsle, men vi skaffar tyngre bilar och kör längre. Resultat: det som kunde ha blivit bättre blev sämre.

Likaså är hans inställning till medborgaransvar kluven. Å ena sidan behöver vi inte göra så mycket själva, privatmoral betyder mindre än styrsystem, viktigare att staten fattar rätt beslut om skatter och avgifter än att vi minskar våra ekologiska fotavtryck. Å andra sidan är just medborgarna avgörande för att knuffa staten och samhället i rätt riktning, annars får vi inte den politiska styrning vi behöver.

Christian Azar hör till de kloka, han vet att både företag och medborgare behöver styras av en stat som inser behovet av att stabilisera klimatet. Men han inser att så endast kommer att ske om vi väljer rätt styresmän och -kvinnor.

Ingen enkel ståndpunkt att vara possibilist, således, även om det låter förnuftigt. Är det fler än jag som hör ett svagt eko av Olof Palme: ”Politik är att vilja”?

KENNETH HERMELE

ekonom och doktorand i humanekologi