Reggaedårar missionerar vidare med egen skiva

I tio år hade Nils ”DJ Nice­ness” Posse och Andreas ”Mastah L” Larsson på Stockholmsetiketten KBC Music missionerat för reggae och dancehall i Sverige. De hade spelat in 100 singlar med de flesta stora jamaicanska artister och släppt album med svenska reggaenamn som Flimpoman och Governor Andy.

Med Mastah L-producerade hitsingeln ”Miss Fatty” hade Sollentunakillen Million Stylez fått hela den europeiska Jamaicascenen att ramla baklänges. Nu var ”Millionen” endast en signatur från att som första svenska dancehallartist få kontrakt med ett amerikanskt bolag.

Då drog han sig ur.

Samarbetet skar sig helt och vid årsskiftet valde Million Stylez och KBC efter flera års gemensamt kämpande att gå skilda vägar.

Tio års arbete hade resulterat i ett snöpligt fall på mållinjen.

– Det var sjukt tufft. Vi hade jobbat hårt länge och investerat alla pengar vi tjänat i musiken. Men vad skulle vi göra? Som de soldater vi är var det bara att resa sig ur sängen och jobba vidare. Samtidigt var det svårt för det går inte att investera i artister på samma sätt längre för man säljer inga skivor, säger Nils Posse på telefon från Stockholm.

Om de ville fortsätta fanns inget annat val än att själva ta på sig artistskruden.

Sedan mars i år har de gjort musik under namnet Jamtech Foundation. Skillnaden jämfört med tidigare är att det handlar betydligt mer om elektronisk klubbmusik än reggae och dancehall.

På samma sätt som The Clash i slutet av 70-talet kryddade sin punkiga rock med reggae och disko mixar Jamtech Foundation hetsig europeisk house och electro med karibisk basmusik och sönderhackad rootsreggae.

– Dansmusik är väldigt fritt, man kan göra vad som helst och använda vilka ljud man vill, säger Andreas Larsson.

– Reggae har alltid haft ett väldigt starkt budskap. Det är mycket bibliska texter vilket har bidragit till att scenen blivit lite isolerad. Därför har det varit skönt att släppa den grejen och bara göra musik för människor som har kul, fortsätter han.

Det kanske låter som en väl lättsam inställning men under ytan spökar en verklighet på Jamaica där våldsstatistiken fortsätter att nå nya rekordnivåer.

Precis som många amerikanska gangsterrappare på 90-talet vacklar dagens dancehallartister i sitt förhållande till den miljö de verkar i. Medvetna reflektioner varvas med pantad våldsromantik som snarare bidrar till att göra saker värre.

– Hela gangstergrejen inom dancehall blir till slut inte rolig. Vissa texter blir för mycket. Du känner att: det här är inte är okej eller något jag kan stå för. Det är helt fel inriktning. Då är det bättre att fokusera på något positivt istället, säger Nils Posse.