Bok står mot bok

Den 22 mars 2004 greps kriminalkommissarie Olle Liljegren i sin bostad i Stockholm, misstänkt för inblandning i narkotikasmuggling och grovt vapenbrott. Misstankarna hade uppstått i samband med telefonavlyssning av Max Åström, en känd kriminell som häktats för narkotikabrott ett par månader tidigare.

Efter hand avslöjade förhören konturerna av en omfattande korruptionshärva inom Stockholmspolisens länskriminalavdelning. Det framkom att Liljegren varit drivande i en nästan decennielång infiltrations- och provokationsverksamhet mot kriminella gäng.

Att som polis provocera fram brott som annars inte skulle ha begåtts är olagligt i Sverige. Däremot är det tillåtet med bevisprovokation, vilket innebär att polisen för att säkra bevis accepterar ett brottsligt erbjudande som en kriminell lämnat.

Utredningen mot Liljegren visade att polisen helt i strid med sina direktiv hade avlönat privatpersoner, däribland Max Åström, för att infiltrera de kriminella gängen. På det sättet hade polisen inte bara provocerat gängmedlemmar att begå grova narkotikabrott för att sedan gripa dem – man hade också köpt och sålt vapen till kriminella och därefter gripit dem för vapenbrott. För att skydda infiltratörerna hade denna verksamhet mörkats under rättegångarna.

Det mest chockerande var att Åström uppgav att han, på kommissarie Liljegrens uppdrag, hade köpt in två mindre partier kokain från Holland. Syftet med inköpen var enligt Åström att senare kunna slå till mot en riktigt stor sändning. Om detta var sant var det liktydigt med grovt narkotikabrott, med ett straffvärde på uppemot tio års fängelse.

Vid de rättegångar som följde fungerade Åström som huvudvittne mot Liljegren. Tingsrätten valde att tro på Åström och dömde Liljegren till fyra års fängelse för bland annat medhjälp till grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott och grovt tjänstefel. Svea hovrätt gjorde dock en helt annan bedömning och friade Liljegren på alla punkter. Slutligen dömdes han i Högsta domstolen, men bara till villkorlig dom för tjänstefel och ett fall av vapenbrott. Han avskedades från polisen.

Liljegrenaffären behandlas utförligt i två nyutkomna böcker, ”Hanteraren” av Dick Sundevall och ”Infiltratören” av Lasse Wierup. Journalisten Sundevall, vän till Liljegren, berättar den avskedade kommissariens version. Wierup, till vardags kriminalreporter på DN (och tidigare på Sydsvenskan), utgår istället från Åströms historia. Det är alltså två vitt skilda perspektiv som presenteras. Det givna författarbråket har redan tagit fart i pressen.

Oförenligheterna är många. I Wierups bok framstår Liljegren som effektiv men korrupt – en polis som låter ändamålen helga medlen och gör kometkarriär genom att systematiskt använda sig av olagliga metoder. När det gäller de misstänkta narkotikabrotten redovisas en rad problematiska omständigheter ur förundersökningen, men knappast några helt avgörande bevis.

I Sundevalls version är Liljegren istället en hårt arbetande polis som blir en bonde i ett smutsigt schackspel – när affären avslöjas offras han av chefer högre upp i polishierarkin, för att skydda deras karriärer och polisens anseende. De besvärande indicier som Wierup tar upp förbigår Sundevall med tystnad. För att stärka Liljegrens trovärdighet får vi istället, genom intervjuer med familj, barndomsvänner och tidigare kolleger, veta att han är en alldeles förträfflig människa: social, rolig, ambitiös, ja till och med barnkär.

Bitvis är det märklig läsning, och det faktum att Sundevall konsekvent utelämnar sådana uppgifter som talar mot hans vän Liljegren inger inte förtroende.

När det gäller Max Åström använder sig Sundevall av den rakt motsatta tekniken. Åström beskrivs som en grovt kriminell mytoman, och som belägg citeras vällustigt uttalanden från kriminella som Åström medverkat till att sätta bakom lås och bom.

Hos Wierup framstår Åström istället som i huvudsak uppriktig. Merparten av hans påståenden som kunnat kontrolleras har varit korrekta, menar Wierup. Åström litade på sin hanterare Olle Liljegren och trodde att han var en hjälte som hjälpte polisen.

Den mest centrala frågeställningen ur ett rättssäkerhetsperspektiv är naturligtvis hur omfattande och spridd polisens olagliga verksamhet varit. Båda författarna är överens om att Liljegrens resultat imponerat på hans chefer, men hur mycket visste de om detaljerna?

Wierup menar att det nog var en hel del, men att cheferna valde att blunda. För att möta hotet från den nya gängkriminaliteten utvecklades inom länskriminalen en kultur där olagliga metoder accepterades. Den omvittnat driftige och okonventionelle Liljegren var som person helt avgörande för denna utveckling. Wierup finner dock inga belägg för att liknande verksamhet varit spridd utanför Stockholms län.

Sundevall hävdar däremot att Liljegrens felsteg bara är toppen på ett isberg. Han gör det troligt att flera av Liljegrens närmaste chefer – däribland hans mentor, länskriminalchefen Leif Jennekvist – varit djupt insyltade i verksamheten. Sundevall hävdar också att nuvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, vetat mer än hon påstått, och dessutom ljugit under ed. Men det stannar inte vid detta: olagliga metoder har enligt Sundevall använts över hela landet. Under den senaste tioårsperioden har minst 1_000 personer dömts på felaktiga grunder och utan att ges chansen till en rättvis rättegång. Så långt gånget blir dock bevisföringen rejält svajig, och Sundevall övertygar inte.

Hur har då rättsväsendet handskats med Liljegrenaffären? Inte särdeles bra. Brottmål där ord står mot ord och alla i någon mån far med osanning är givetvis svårbemästrade för domstolarna. ”Rimligt tvivel” kan lätt uppstå, allra helst när det är en polis som står åtalad. Men det ter sig ändå besynnerligt att Liljegren slapp undan utan att ens dömas för grovt tjänstefel.

Det framgår dessutom tydligt av båda böckerna att polisens internutredare och Riksåklagaren varit märkligt obenägna att gå till botten med affären och utreda chefernas ansvar. Man har lagt ner utredningar och sett mellan fingrarna med lagbrott. Varken Götblads eller Jennekvists ansvar har utretts ordentligt.

Slutligen har inte en enda av de personer som dömts till långa fängelsestraff på felaktiga grunder beviljats resning. Att undanhålla den åtalade viktig information strider mot fair trial-principen i Europakonventionen, och det har inte prövats om brotten tillkommit genom olaglig brottsprovokation.

Det är sannerligen inte något gott betyg åt den svenska rättsstaten.

BJÖRN JOHNSON

lektor i hälsa och samhälle med inriktning kriminologi, Malmö högskola