Varje människa har en kropp som dör utan mat och vatten. Och varje människa är beroende av andra för sin överlevnad.

Dessa fakta ligger till grund för Nina Björks doktorsavhandling ”Fria själar”, som nu kommit ut i bokform.

Björk har en osviklig förmåga att röra upp livliga debatter: när hon skriver om feminism, barn eller konsumtion går det svallvågor i medierna i månader efteråt.

Den här gången är det liberalismen som sätts under lupp. I avhandlingen granskar Björk ett urval texter av filosoferna John Locke och John Stuart Mill samt av den svenska 1800-talsförfattaren Victoria Benedictsson.

Utgångspunkten är att människan inte klarar att överleva utan andra människor. Syftet är att undersöka hur ”glömskan av mänskligt beroende ser ut” i de utvalda texterna, men också ”vad denna glömska får för konsekvenser och vilka intressen den kan tjäna”.

Det räcker inte att – som Locke och Mill – uppmärksamma att människan är ett socialt väsen som lever i samspel med andra, anser Björk. Människor skapar varandra till den grad att det är svårt att dra en gräns mellan två olika individer.

Jag hade gärna velat veta hur Björk föreställer sig att tanken om människan som ”relationell varelse” ska omvandlas till praktisk politik.

Att alla behöver mat och vatten och omsorg är, som Björk påpekar, ganska banala fakta. Sedan då? Om inte individen ska styra, vem ska då vara uttolkare av hela mänsklighetens behov?

Men någon sådan förklaring ryms inte inom avhandlingens ramar. Den Björkska kollektivistiska utopin skymtar bara i bakgrunden som ett åtråvärt alternativ till liberalismen.

Tyvärr får jag inte heller något tillfredsställande svar på den ursprungliga frågan. Kruxet är att Björk har valt en frågeställning som inte kan falsifieras. Hennes utgångspunkt är också hennes slutsats; att liberalismen har fel uppfattning om människans kroppsliga behov och att detta leder till ojämlikhet och orättvisor.

Inte nog med det: hon hävdar till och med att liberalismens människosyn i förlängningen legitimerar svält och död.

”Att så gärna vilja framhäva människans frihet att man glömmer bort hennes givna biologiska villkor understöder ett samhälle som accepterar att vissa individer överhuvudtaget inte får dessa villkor tillfredsställda, och därför faktiskt dör av undernäring.”

Det är ganska magstarkt. Det stämmer förstås att liberalismen inte dikterar i detalj vad den enskilda människan borde längta och sträva efter. Men Björk ger inte svar på varför en ideologi utan anspråk på en heltäckande etik och moral skulle leda till ett amoraliskt samhälle.

I praktiken har ju det liberala arvet format samhällen där rättigheter följs åt av skyldigheter. Just i individualismens tidsålder har människan lyckats bättre än någonsin med att uppfylla kollektivets grundläggande behov.

De liberala demokratierna är inga himmelriken, men de är hittills oöverträffat skickliga när det gäller att hindra hunger, sjukdomar och spädbarnsdödlighet, att se till att människor får gå i skolan, har tak över huvudet och en tryggad inkomst. Också det är banala fakta, som Björk bekvämt nog väljer att ignorera.

KARIN REBAS

journalist