Minnen och förluster

Därhemma bågnar min dator under tyngden av alla fotografier som dokumenterar familjelivet, medan videokameran på sin hylla utgör ett ständigt dåligt samvete: alla dessa oåterkalleliga ögonblick ur barnens uppväxt som förloras till glömskan när de inte förevigas på bild.

Eller är det så? I videoverket ”No Place Like Home” undrar den tyska konstnären Claudia Reinhardt hur det är möjligt att minnas utan fotografier.

Från hennes egen uppväxt i en sydtysk småstad under 1960- och 70-talen existerar endast några enstaka fotografier. Som vuxen utbildad fotograf vänder hon tillbaka för att fotografera de platser som en gång utgjorde hennes värld: barndomshemmet, kvarteret och skolan. Utifrån dessa stillbilder låter hon minnena flöda med en detaljerad exakthet som rymmer rädslor och förödmjukelser, syskonlek och söndagarnas andäktighet.

För mig är det en kluven upplevelse, suggestiv och vemodig på samma gång. För vad hon visar är bilder tömda på liv, hus med fördragna gardiner, anonyma fasader och välstädade interiörer utan skymten av de människor, händelser och känslor som formade hennes tillvaro och personlighet.

Men medan den visuella rekonstruktionen känns plågsamt stum, kryper det förflutna genom hennes berättelse ändå tätt inpå, intensivt närvarande. Det är ett starkt verk om identitet och tillhörighet, minnen och förlust, som både visar omöjligheten i att återvända till det förgångna och svårigheten i att göra sig fri.

Även Per Teljer, som parallellt ställer ut på Skånes konstförening i Malmö (t o m 18.10), granskar på ett obarmhärtigt sätt hur minnen, familjeband och gemensamma upplevelser förenar och sliter människor isär. Hans film ”Som det nu var / Solidarity Lost” – till formen mest lik ett kammarspel för tv – skildrar mötet mellan den gamle skröplige fabriksarbetaren (Kent Andersson) och hans son, den nyrike kapitalisten, ett möte präglat av frustration, konflikter och en trevande längtan efter närhet och tröst.

Andersson, som här gjorde sin sista roll innan sin för tidiga bortgång, gör en svidande trovärdig tolkning, och liksom i Reinhardts videoverk lyfter dramat från det personliga till en betydligt mer smärtsam och allmängiltig nivå.

CAROLINA SÖDERHOLM

konstvetare och kritiker