”Sist tog det femhundra år att göra sig av med tortyr ur de europeiska rättsordningarna”, skriver Mattias Gardell. ”Det förefaller som en klok strategi att inte hälsa tortyren välkommen tillbaka.”

Den torra syrligheten är typiskt Gardellsk. En underdrift naturligtvis, som bara måttligt döljer vad författaren egentligen tycker om att västvärlden med terrorhotet som motiv låtit tortyren göra comeback i demokratiska staters rättsskipning.

Det är en bok med vass egg och stadigt handtag. Först och främst en akademiskt grundlig dokumentation av tortyranvändande i USA och Europa, vilket i andra hand leder fram till ett väl underbyggt ifrågasättande av den dubbla standarden i den samtida internationella rättsordningen.

Tortyr och demokrati, visar Gardell, har egentligen sällan varit ett motsatspar. I det första rättssystem som byggdes på demokratisk grund, i Aten för 2 500 år sedan, var tortyr ett av de viktigaste verktygen för att tillskansa sig ”objektiva” bevis. Denna tortyr ansågs både demokratisk och rättvis. Den var folkets opartiska och rättvisa redskap att få fram sanningen istället för hörsägen.

Fria atenska män torterades förvisso inte, de behövde vid rättsfall endast svära på sin heder. Men slavar och främlingar var det fritt fram att pina för den objektiva sanningens skull. De hade ju ändå ingen heder att svära på.

I kristen rättstradition menar Gardell att motivet till användandet av tortyr går tillbaks till teologin och det komplicerade förhållandet mellan lidande och frälsning. Eftersom det var människans fria vilja som låg bakom ursynden och fick människan förkastad från paradiset, och Jesu lidande som innebar räddningen, har lidandet i kristen tradition blivit en ”andligt förädlande erfarenhet”. Påtvingat eller inte, det är ädelt att avsäga sig den fria viljans frestelser. Tortyr blir ett redskap för att eliminera den korrupta fria viljans inflytande på vittnesmålen. Resultatet en sannare sanning.

Att USA, och i viss mån EU, idag finner former för att använda tortyr inom det demokratiska rättsväsendets ramar är alltså inget nytt, snarare ett återuppväckande av en tradition. Vad Gardell genom sin historiska genomgång visar är att denna tradition alltid bygger på rasistiska föreställningar eller olika slags, exempelvis religiös, diskriminering.

Gardell skiljer på extralegal (utomrättslig) tortyr och juridiskt sanktionerad tortyr, men visar samtidigt hur dessa två begrepp inte alltid går att hålla isär. I en rättslig praktik kan tortyren ibland vara både och. Den kan vara osanktionerad i lag men sanktionerad genom att den försvaras och upprätthålls av samma människor som är satta att upprätthålla den skrivna lagen.

Ett exempel är lynchningarna i USA efter slaveriets avskaffande. Mellan 1882 och 1940 lynchades uppskattningsvis 4 000 svarta människor i USA, inte sällan med myndigheternas direkta inblandning och ofta under tortyrliknande former. Ett slags parallell rättsskipning alltså, en skuggrättsordning. Det är samma mönster av undantag som motiverar USA att bryta mot sina egna och det internationella samfundets lagar i Guantánamo.

Mattias Gardells förslag på hur man stoppar tortyrens återkomst utgår från en enkel premiss: De europeiska och amerikanska terrorlagar som legaliserat brott mot rättssamhällets bärande principer måste revideras, det totala tortyrförbud som stipuleras i FN-konventionen måste skrivas in som rättsstandard och varje brott mot det måste beivras.

En för majoriteten säkert godtagbar idé, som om den förverkligas dock förvandlas till kontroversiell utopi. För vad betyder det? Jo, menar Gardell, åtal måste väckas mot, och internationella efterlysningar utfärdas för, George W Bush, Dick Cheney, John Ashcroft, Donald Rumsfeld och så vidare.

Där, på bokens sista sida, låter den saklige akademikern för en stund ursinnet ta över. Det är i sammanhanget förståeligt.

PATRIK SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen