Prudentligt staplat ödesdrama

Satsningen ingår i samarbetet ”Home not Home” som dessutom inbegriper ett videoverk av turkiska konstnären Selda Asal och en serie seminarier – allt som allt Sveriges bidrag till det pågående Europaåret för interkulturell dialog.

Starka kvinnliga berättelser är vad man efterlyser, en önskan som på ett mycket klassiskt vis illustreras av valet av ”Mot väggen” som visserligen handlar om en purung och vacker och sexuellt frigjord kvinna – men berättas uteslutande av män. Från originalets manus av Fatih Akin till adapteringen till scenen av Mikael Olsson och regin av Dritëro Kasapi.

Vissa justeringar har gjorts i teaterversionen, Hamburg är bytt mot Stockholm och den som kör bilen mot väggen i inledningens självmordsförsök är unga muslimska Sibel (Elimira Arikan) som försöker undkomma sin kontrollerande bror. På sjukhuset möter hon den dubbelt så gamle kokainisten Cahit (Peter Perski) som hon ber gifta sig med henne, som täckmantel för ett friare liv.

Cahit går med på uppgörelsen som fungerar utmärkt tills paret förälskar sig på riktigt. Kärlek med förhinder tar vid, ett ödesdrama som i Fatih Akins filmatisering skickligt drivs till sin spets. I teaterversionen mer sammanfattas än gestaltas historien på nytt, ett sätt att förhålla sig till originalet som dessvärre förutsätter att man sett filmen, för att få full behållning.

Sidokaraktärer dyker upp men ges ingen ordentlig bakgrund eller funktion för dramat, en förvirring som ytterligare accentueras av att alla roller gestaltas av samma tappra lilla skådespelarskara. Intrigen förs till stor del framåt via monologer, lästa omlott av skådespelarna från varsin perifert placerad mikrofon och resultatet blir tyvärr inte helt lyckat.

Ett stelt och sökande berättarläge som bara till viss del kan uppvägas av stoffet som sådant och skådespelarinsatserna som tillsammans med det stunsiga livebandet gör vad som göras kan för att skapa driv och liv mellan de prudentligt staplade scenerna.