Konstens diktatur

AdoooooooolfHitlerAdolfAdolfHitlerAaaadolfHitler!!!

Konstnären Jonathan Meese skränar i mikrofonen och jag måste hålla för öronen. Han har på sig en klänning som hämtad ur "Snövit och de sju dvärgarna" och där sömmen har spruckit skymtar en och annan vit bilring.

Det är fredag kväll och Meese har kommit till Lilith Performance Studio i Malmö för att i rollen som President Dr Metabolismus utropa konstens diktatur, vilket han tidigare gjort i både New York och Berlin.

Så här: Han gör Hitlerhälsningar, oavbrutet. Han smetar röd färg på väggen och borstar tänderna med tandkrämsskummet smetande längs hakan. Tar på sig en Hitlermask. Tar av sig Hitlermasken. Tar på sig en Hulkenmask. Tar på sig en Batmanmask. Låtsas masturbera mot olika föremål och skriker "AdooooolfHitlerStalinMussoliniMaoZeDong!!". Sprayar sig vilt med rosablommig damdeodorant. Sniffar gosedjur i baken.

Hela föreställningen, med det långa namnet "Dr Metabolismus for President is born (Erzmumin’s Bonbon, now ...)", är en parodi på Hitlers motbjudande retorik. "Demokrati är skit", ropar han. "Demokrati är pengar!" "Diktatur luktar gott! Scarlett Johansen är inte demokrati! Scarlett Johansen är bra!"

Jonathan Meese förvandlar scenen till en mänsklighetens soptipp med gosedjur, herrkalsonger, en fotmassageapparat, en dildo samt diverse populärkulturella referenser.

En möjlig analys är att Meese genom dessa referenser vill säga att diktaturen inte försvunnit med 30- och 40-talens Tyskland. Hitler, Hulken, Markis de Sade eller Batman, det kan kvitta. Han häftar upp idolporträtt på Scarlett Johansen likt kommunistpropaganda. Han tar en slickepinne och säger att "när man stoppar in en ’lolli’ i munnen går revolutionen ut".

Det hela kokar ner till att Konstens diktatur är vårt enda alternativ. På det handskrivna programbladet står att konsten är "no design, no human opinion, no religion, no human power, no fear. Konsten är total lek, och när konsten regerar kommer hela världen bara att leka, leka, leka".

Bra eller dåligt? Tja...performance är performance. En genre vars nutida uttryck verkar vara att leverera tänkvärda osmakligheter på scen - och det är svårt att tänka sig att någon provoceras av just Jonathan Meeses osmakligheter.

Även om formen inte är särskilt nyskapande är showen bisarr och ganska rolig. Meeses (född 1970) smått dadaistiska gestaltning är blixtrande civilisationskritik - han driver inte bara med historiens diktatorer utan med hela mänskligheten. Demokrati är de lurades diktatur - förströelse, sex och pengar är diktatorns effektiva vapen.

Men att utropa Konstens diktatur, en naiv utopi, som problemlösare? Symptomatiskt för en generation som inte orkar ta sitt ansvar. Kvällens mest talande symbol är förmodligen publiken på Lilith Performance Studio - företrädesvis konstintresserade 25-40-åringar. Tålmodigt står de kvar i flera timmar - skrattandes och drickandes vin - och dokumenterar diktatorns maktövertagande med sina Iphones.