Sex på blodigt allvar

Sex, sex och ännu mera sex. I vampyrserien ”True Blood” som Canal Plus börjar visa ikväll skildrar seriens skapare Alan Ball (mannen bakom ”Six Feet Under”) ett samhälle där människans sexualitet står i centrum. Alla tänker på sex och alla talar om det.

I medelpunkten för kulten står vampyren. Sex med en vampyr är den ultimata kicken, inte minst för så kallade ”fangbangers”. På mannen utan huggtänder är trycket därmed hårt. Manligheten, som i detta fall stavas kön och sexuell prestationsförmåga, är hotad. För den som inte står pall finns dock V. Inte V som i Viagra utan V som i vampireblood. En droppe vampyrblod under läppen och sexlivet når nya höjder.

Trots drogens horribla biverkningar är den populär, för riktigt bra sex är alltid synonymt med lycka, inte sant? Kanske inte. Snart växer en annan bild av det åtråvärda sexet fram, dess mörka skugga om man så vill. ”True Blood” framställer sexualiteten som en djurisk drift som människan inte kan kontrollera. Detta är vampyrerna inte sena att utnyttja. Med sin sexuella utstrålning skördar de människoliv. Åtminstone monstervampyrerna, de som valt att anamma odjuret inom sig.

För humanvampyren Bill ter sig saken annorlunda. Bill vill smälta in i människosamhället. Eftersom sex är ett riskmoment där driften riskerar att ta över har han förstått vikten av självkontroll och sexuell avhållsamhet.

Rädslan för att förlora kontrollen är dock bara en del av förklaringen till att Bill uppträder som en gentleman i relationen till sin kärlek, huvudpersonen Sookie. Det primära är att han söker något annat, något mer än ytlig sexuell njutning. Och det är här det börjar bli intressant. Trots konstant exponering av sex i ”True Blood” antar fenomenet en sekundär roll. Sex är yta och en alltmer krackelerande sådan.

Skrapar man lite på fernissan inser man snart att det alla verkligen önskar är true love, äkta kärlek. Problemet är dock att människan inte förstår vad som fattas henne. Hon använder sex som en ångestdämpare som ger lindring för stunden men ökad tomhetskänsla efteråt. Bill vet bättre, för honom är lycka synonymt med att finna sin själsfrände, någon att älska för evigt. I mötet med den rätte kan själva samlaget skjutas på framtiden. Först efter det intellektuella utforskandet av partnern kan kropparnas förening fullända kärleksrelationen.

I det här fallet är ”True Blood” ett typexempel på en samtida vampyrskildring. Likt Louis i Anne Rices serie ”Vampyrkrönikan”, Angel och Spike i ”Buffy och vampyrerna” och Edward i Stephenie Meyers ”Twilight” hyllar Bill den romantiska, monogama kärleken.

Att den manliga vampyren har transformerats från driftsstyrd kvinnoslukare till sexuellt avhållsam ”en kvinnas man” väcker onekligen en mängd intressanta frågor. Skådar vi en återgång till äldre tiders konservativa syn på tvåsamhet? Är sexualiteten så slentrianmässigt exponerad att den förlorat förmågan att utmana tabun?

Hur vi än väljer att tolka det kan man konstatera att vampyren under historiens gång ständigt fått symbolisera fenomen som vi människor hyser blandade känslor inför. Det som både lockar och skrämmer. I 1800-talets viktorianska samhälle fick vampyren exempelvis gestalta samtidens kluvna inställning till könsdriften. Draculas djuriska potens utmanade sexuella tabun. Vampyrens roll som företrädare för den romantiska kärleken idag antyder därmed att fenomenet true love inte är så universellt och självklart som den romantiska berättelsen gör gällande.

Personligen tror jag att vår kluvenhet inför den romantiska kärleken har att göra med vår extremt individualistiska och narcissistiska kultur. Vi matas ständigt med budskapet att du kan bli vem du vill, bara du kämpar tillräckligt hårt för det. Vi konstruerar vår identitet utifrån de ideal vi finner åtråvärda, och det är en ständigt pågående process.

För att lyckas krävs självkontroll. Trots allt prat om fritt val och mångfald delar de flesta av oss samma bild av idealmänniskan. Det budskapet matar medierna oss med dagligen. Den framgångsrika människan är smal, vältränad, vacker, sund och målmedveten. Hon är högpresterande och utmärker sig i alla sociala sammanhang. Kort sagt, idealmänniskan är något utöver alla andra och därför blir hon sedd.

Ironiskt nog är även true love en del av framgångskonceptet. Precis som karriär, kläder och utseende tycks äkta kärlek ha blivit ett attribut för att visa omvärlden hur framgångsrika och lyckliga vi är. True love kan användas för att framhäva det egna jaget. Finner vi den stora kärleken gör det oss speciella. Vi är utvalda för att uppleva något större än den gråa massan av vanligt folk, som framlever sina liv i passionslösa äktenskap. Se bara på superstjärnepar som Brangelina och Tomkat som gör allt för att ge ansikte åt den romantiska kärleken.

För gemene man är det dock svårt att finna true love. Den romantiska kärleken kräver att vi blottar oss och låter en annan människa se vem vi är bakom fasaden. En sådan kontrollförlust kan vara ångestframkallande. Rädslan att göra den vi åtrår besviken är stor, något som är påtagligt i ”True Blood”. Alla, utom Bill och Sookie, lider helvetets kval när de slits mellan längtan att bli älskade för den de verkligen är och behovet av att upprätthålla den perfekta ytan.

Sexfixeringen kan ses som ett symtom på den slitningen. Seriens karaktärer behärskar det sexuella spelet men blir tafatta när partnern kommer för nära det som döljer sig bakom masken. Med all önskvärd tydlighet visar därmed seriens skapare Alan Ball att det krävs mod för att, som vampyrförfattaren John Ajvide Lindqvist så poetiskt uttrycker det, låta den rätte komma in. Och att det om något är en utmaning för både människor och vampyrer i 2000-talet.

Anna Höglund, doktorand i litteraturvetenskap vid Växjö universitet, skriver avhandlingen "Vampyrer och människor” om vampyrfiktionens roll i västerländsk kultur