Fredrik Ekelund är tillbaka igen i sitt rätta element: den mångröstade romanen om Malmö, som han senast briljerade i med den fina kortprosaboken ”Torget”. Skönt att han inte gått helt vilse i deckarland, där det besynnerligt nog är tillåtet att skriva hur flackt som helst.

I sin nya roman knyter Ekelund ihop säcken, livet och skrivandet: går tillbaka till 70-talet, till människorna han skrev om i sin uppmärksammade debutroman ”Stuv Malmö, kom!” från 1984. Nämligen hamnarbetarna, kajernas brokiga blandning av sjömän, konstnärer, avhoppade akademiker, norrlänningar och immigranter. Ekelund arbetade själv flera år i Malmö hamn bland frihetsälskande människor som vägrade låta sig stängas in i en fabrik eller ett kontor. Alla dessa verksamma i kanske det farligaste yrke man kunde ha, åtminstone då. Idag är styckegodset ersatt med containrar.

Vad har tiden gjort med oss? Vad har tiden gjort med Malmö? Ekelund bjuder in vännerna från hamnen för att diskutera saken. Flera män känns igen från debuten: Jins Visslare, Fjorton, Stravinskij. De tar plats på författarens balkong, äter en hiskelig gryta med grisfötter, super, sjunger och minns. Vett och etikettkonsulten Magdalena Ribbing skulle ha fått dåndimpen.

De stuvarna! De stuvarna! Det som följer är hamnarbetarnas kulturhistoria på full speed: pionjärerna, strejkerna, öknamnen, kamratskapet, lemlästningarna, alkoholismen och dödsolyckorna. Så många vänner som inte får glömmas, levande och döda, med all rätt! Detta är nämligen en samhällsklass som inte har möjlighet att dominera en hel bokhöst med sina memoarer.

”M/S Tiden” är hårt packad och kränger med brokig last: långa samtal, dikter, pamfletter och minibiografier. Personligen är jag svag för romaner i hybridform och hänger med i kasten, och som utflyttad halvskåning fröjdas jag åt dialekten – glytta daj ente fubbick.

På gott och ont är middagssamtalen skrivna som om samtalet gick i direktsändning. Det ska riktigt kittla i läsaren: Vad ska den icke politiskt korrekta arbetarklassen säga för sanningar? De som inte gått universitetskurs och lärt sig hur man korrekt benämner ”den andre”.

Debutromanens karaktär Skolepågen är här någon sorts auktoritär folkskollärare. Arbetarminnen flätas in i en politisk och idéhistorisk exposé med porträtt av exempelvis Marx, Lenin och Foucault. Sanningssägare, upplysare, de som såg samhällets maktstrukturer. Sådan vill Ekelund själv vara – inte bräka med i medelklassfårskocken. Han ser att arbetarrörelsens skuta är tom på ideologier och många arbetare röstar på Sverigedemokraterna. Om detta måste vi tala, menar han. Jag håller med.

Men ibland undrar jag om han använder sina arbetskamrater för att genom ”folkets röst” legitimera egna åsikter om Malmös förändring han debatterat i: invandringen som gått överstyr.

Middagsgästerna protesterar när författaren säger det givna: ”Kriminalitet har inte med etnicitet att göra utan med klass.” Och i nästa stund motsäger Ekelund sig själv i en grundlig genomgång av våldsdåd begångna av muslimer, från Rosengård till Amsterdam (mordet på van Gogh).

Nog om detta, det här är ett kapitel i en roman: originell, bullrig och krävande.

Som en stilla bris löper ett annat berättarskikt, romanens bästa. Ekelunds envisa sökande efter den bortglömde författaren och hamnarbetaren Gösta Larsson som efter strejken 1909 tvingades emigrera från Malmö till Amerika (politisk flykting, strejkande svartlistades på jobb). Over there gav han ut uppmärksammade romaner, några översattes till svenska på 30-talet: ”Livets nödtorft” skildrade arbetarnas misär på dåvarande Hagagatan vid Möllevångstorget.

Romanen ”Ships in the River” om hamnsjåare på Manhattan blev succé, Warner Brothers skrev kontrakt, men filmen blev inte av. Ekelund försöker leda i bevis att romanen inspirerat Elia Kazans ”Storstadshamn” med Marlon Brando. Troligt.

Som socialist och arbetarskildrare blev Gösta Larsson föremål för McCarthyismens förföljelse och förhör. Dessutom fick han nobben av svenska förlag: miljöerna alltför amerikanska. Stor sorg ledde till självmord 1955.

Gösta Larssons gripande immigrantöde fungerar som relief till berättelsen om invandrarstaden Malmö.

Middagsällskapet vill inte släppa in vår tids Gösta.

Underligt att Ekelund inte ser parallellerna.

ANNELI JORDAHL

litteraturkritiker och författare