Baader-Meinhofkomplex.

Forskning visar att om man låser in en grupp där alla tycker ungefär lika – trädkramare, Star Trek-fanatiker – i ett rum och ber dem diskutera sin hjärtefråga, är alla mer radikala i sin ståndpunkt en timme senare. Det beror på att den individ som framstår som mest avantgarde i gruppen får högst status, vilket skapar en spiral där man försöker överbjuda varandra i extremism, inte minst i demoniseringen av De andra.

Jag får bevittna detta gruppsykologiska fenomen på nära håll en kväll på KTH i Stockholm den 21 oktober, när Nordic Cultural Commons sparkar igång sin konferens med en debatt om piratrörelsen och copyright. I panelen sitter representanter för Piratbyrån, Piratpartiet, Pirate Bay och Karl Sigfrid från moderaterna. Med är också den amerikanske entreprenören John Buckman, som ligger bakom skivbolaget Magnatune.

Alla i ”debatten” är överens om att staten ska sluta försöka begränsa möjligheten att ladda ner film och musik över nätet. Det enda som skiljer är retoriken. Någon vill reformera copyrightlagen, någon annan ignorera den.

”Nej, för copyrightlagen ska drop-kickas!” säger Rick Falkvinge från Piratpartiet med ett snett flin och river ner skrattsalvor. ”För staten är som en klumpig elefant som springer omkring och river sönder det demokratiska samhällets strukturer!”

”Nej”, invänder Buckman, ”för elefanten har dessutom en pistol som skjuter ner oskyldiga!” Skratt igen.

Falkvinge är kvällens självklara huvudperson, som vältalig, självgod och uttråkad gång på gång stakar ut den extrema positionen och får de andra att traska efter. Han beskriver sin rörelse som en del av en historisk förändring i samma klass som liberalismens eller socialismens genombrott (!) och säger belåtet att Ung Pirat nu är Sveriges tredje största ungdomsförbund. Han nämner inte själva medlemsantalet – cirka 2 300 – eller att ungpiraterna registreras gratis över nätet.

Kvällens samtal glider över till hur man bäst ska bekämpa de mörka krafter som hotar att förstöra samhället med sin töntiga upphovsrätt. Någon i publiken undrar om inte rörelsen borde kunna använda den skärpta lagstiftningen som ett sätt att få sympati och vinna över opinionen? Kanske tjänar piraterna rentav på att bli förföljda av myndigheterna?

”Precis som Baader-Meinhofligan”, funderar Buckman. ”Deras terrordåd syftade till att få staten att tappa masken och visa sin sanna fascism, vilket i sin tur skulle leda till folklig revolt. Det är en riskabel strategi, men visst, jag hoppas de fortsätter stämma folk till höger och vänster, stäm dödssjuka och rullstolsbundna, det gynnar bara vår sak!”

Jag fildelar själv men tycker ändå copyrightfrågan är svår. Som författare kan jag inte låta bli att undra över vad som händer om upphovsrätten försvinner. Peter Sunde från Pirate Bay påpekar att hans bror är framgångsrik författare och ändå mest försörjer sig på litterära priser och läsningar. Falkvinge tycker frågan om konstnärers ersättning är irrelevant:

”Är du en konstnär som vill tjäna pengar har du slutat vara konstnär”, förklarar han tålmodigt. ”Då är du en affärsman och måste precis som alla andra affärsmän hitta på ett sätt att sälja din vara.”

Sundes författarbror är förresten ingen mindre än Mats Kolmisoppi. Ska bli kul att se honom utveckla sin kapitalistiska ådra. En blogg kanske?

JENS LILJESTRAND

frilansskribent och författare