Kristofoberna och religionen

Enligt riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus är jag kristofob. Jag och många andra som tycker att det är rimligt att sätta sökarljuset på den urgamla konflikten mellan religion och vetenskap.

Kristdemokraten Sacrédeus är en av dem som reagerat på den så kallade rektorsdebatten, där upprörda kristna och hårdföra nyateister diskuterat först religion och ämbete, och sedan religion och yttrandefrihet. I insändarspalter och i bloggosfären har hörts exempel på snart sagt varje argument man kan tänka ut i frågan.

En del, ganska många, låtsas att punkten när personlig religiositet får offentlig betydelse inte finns, eftersom den inte bör finnas.

Att följa turerna har onekligen varit fascinerande. Inte minst när hela saken blev ett ärende för vår riksdag. Lennart Sacrédeus krävde i en skriftlig fråga till forskningsminister Lars Leijonborg svar på vad han tänker göra åt¿ ja, åt vaddå? Att det ställs frågor om en mäktig forskningschefs syn på för verksamheten relevanta konflikter mellan låt säga kreationister och darwinister, eller stamcellsforskare och deras motståndare? Leijonborg avfärdade med några självklara formuleringar om balans mellan religionsfrihet och yttrandefrihet.

Lennart Sacrédeus ord har lång efterklang. Kristofobi, kallar han denna ifrågasättandets farsot. Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.

Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.

Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu. Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.

Det är således inte konstigt om den debatterande ateisten ibland låter som en papegoja med sitt principtjat. Den debatterande ateisten har skäl.

En dag, en av debattens hetaste, blir jag kontaktad av en tidigare universitetsrektor, den knivskarpe och nu 86-årige teologen Carl-Gustaf Andrén, som också varit universitetskansler. Han menar att frågan om en tillträdande ämbetsmans religiositet kanske också är juridiskt felaktig. Regeringsformen är klar och tydlig:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Men det är skillnad på ”mot tvång” och öppna frågor. Det krävs ju inget retoriskt snille för att kunna samtala med en rektorskandidat om religionssyn utan att komma i närheten av grundlagsbrott.

Och regeringsformens paragraf? Visar sig här bestå av gummi. Den som bokstavstolkar den vid rektorsval får det rätt knivigt: Man får ju inte ställa frågor om politiska eller kulturella uppfattningar heller! Vad ska vi då fråga om? Favoritfärg?

Det handlar nu inte alls längre om Per Eriksson. Det är mycket större än så. Alla tycks överens om att frågan bäst diskuteras i principiella termer.

Varför görs då inte det i större utsträckning?

Man kan tänka sig flera förklaringar, där ingen övertygar lika mycket som hjärtats seger över hjärnan.

De hetsiga reaktionerna från en del kristna debattörer tolkar åtminstone jag som röster från trängda personer. I flera fall saknas varje antydan till solid argumentation – det är indignationens retorik som gäller. Oförskämdheten! Att ni ens vågar ifrågasätta detta heliga! Detta privata! Reaktionerna hänger kanske samman med ”den nya ateistiska väckelserörelsen”, som författaren Lars Melin kallar det i en ny och kyrkligt konservativ bok, ”Svära i kyrkan” (Carlssons). Han bedömer att den är ungefär fem år gammal, skriver han, den nya ateistiska rörelsen. Där ser man. Gamle Hedenius skulle ha invänt; inte ens en groggande samtida rock n’roll-ateist som Christopher Hitchens skulle hålla med. Men just han skulle förmodligen protestera på ett sätt som skulle visa vilket tonlägesproblem ”nya” ateister ofta har.

En del kristna skulle nu säga att de inte gör något annat än kräver respekt för sin livssyn. Men vad är, egentligen, respekt i det här fallet? I varje fall inte samma sak som undfallenhet.

När privata religiösa uppfattningar gör politiska anspråk är de inte längre privata. Den som söker makt, i ordets vidaste mening, måste också räkna med att stå till svars för sina uppfattningar. Om han då har en bibel eller ett partiprogram i handen är av underordnad betydelse.

ANDREAS EKSTRÖM

medarbetare på kulturredaktionen.

Rektorsdebatten

1. Forskaren Per Eriksson föreslås bli ny rektor vid Lunds universitet.

2. Ett antal lärare reagerar, eftersom en av motkandidaterna hade fått ungefär samma mängd röster av hörandeförsamligen. De skriver ett brev och frågar om detta.

3. En Sydsvenskanjournalist som ska skriva om saken får veta att Per Erikssons religiösa tillhörighet – han är tidigare pingstvän och nu medlem i en församling som är ansluten till baptiströrelsen och Evangeliska frikyrkan – har spelat roll för brevskrivarnas oro.

4. Ann Heberlein skriver i Expressen att ”en öppet homosexuell rektor för ett av Sveriges största universitet hade smakat mumma”, medan en kristen däremot misstänkliggörs (7.10).

På denna sida skriver Andreas Ekström att det kan vara rimligt att höra något om en rektorskandidats syn på den historiska konflikten mellan tro och vetande (8.10).

Den katolske prästen och tidigare latinprofessorn Anders Piltz svarar att detta är en ickefråga i varje fall vad det gäller en universitetsrektor (9.10).

Evolutionsforskarna Mathias Osvath och Tomas Persson pekar ut potentiella konfliktområden för en starkt troende rektor (12.10).

Christer Sturmark, opinionsbildare för den sekulära föreningen Humanisterna, skriver på DN Debatt tillsammans med ordföranden för Evangeliska frikyrkan (14.10) att religion per definition är en privatsak.