Med ”Drottningflickan” har Inga-Lina Lindqvist skrivit en bok som inte liknar någon annan jag läst.

På ett plan är det vardagsrealism som gäller, vardagsrealism av ett slag man känner igen från många svenska deckare. Centrum i småstaden Alvika ser ut som ”en dålig parodi på en dokumentärfilm om den svenska tristessen”, det duschas mycket, kranar och kaffebryggare droppar, det äts påssoppa i sunkiga andrahandslägenheter.

Också berättandet kan påminna om deckarens, trots att det rör sig om tre olika berättare: en socialarbetare, en präst och en nunna.

Det är genomgående pratigt, ironiskt, självironiskt och framför allt påtagligt energiskt. Men samtidigt har romanen undertiteln ”En saga” och går hela vägen i dialog med den medeltida berättelsen om den tappre riddaren Raimund och hans älskade Melusina som försöker undanhålla honom hemligheten att hon är sjöjungfru.

Socialarbetaren Nina är döpt Melusina och är alltså sjöjungfru. Prästen Ludvig, som förälskar sig hjälplöst i henne, är både riddare och trollkarl, och nunnan Moder Elisabet lever förklädd, för hon är egentligen judinnan Rakel som varit gift. Inte heller sagans fängslade prinsessa saknas: hon heter Mimmie och är Ninas självmordsbenägna klient.

Det kan vara svårt att samla trådarna, att sammanfatta vad det hela sist och slutligen handlar om. Titeln har ett feministiskt anslag: ”drottningflicka” är den unga kvinna som vägrar fastna i en aningslös prinsessroll, men just det temat verkar sitta en aning löst. Annars är det kärlekens moderna – och samtidigt tidlösa – svårigheter som gäller.

Det är en berättelse med ett rejält sug, en berättelse som kombinerar svärta och värme, som är rik på infall och som på ett stimulerande vis för in läsaren i nya, överrumplande sammanhang. (På sin blogg har Lindqvist konstaterat att hon under arbetets gång fick förkovra sig i allt från klosterväsende över katarernas historia till läkemedelsmissbruk.)

Ibland kan det kännas som om det blir för mycket av det mesta, men det kan det ju bli också i det levda livet. ”Drottningflickan”är kanske i första hand en hyllning till just själva livet – och modet att leva.

MERETE MAZZARELLA

litteraturvetare och professor vid Helsingfors universitet