"Mycket mellanläge"

Amanda Jenssen

Mejeriet, Lund, 24.10

Ett bevis för att en artist har blivit stor är att fansen börjar se ut som sin idol. Tänk bara på alla Morrisseyfrisyrer och glittrande Henrik Berggren-stjärnor det finns där ute och kom ihåg det hysteriska Spice Girls-modet när bandet var som störst.

Enligt den teorin är Amanda Jenssen ännu inte riktigt på den nivån, men i alla fall på väg, för längst fram i publiken står åtminstone en tjej med lika vittblont långt hår och lika svarta kläder som den inte jättemycket äldre tjejen på scenen.

På scenen finns även Pär Wiksten från The Wannadies, producent med mera bakom Jenssens debutskiva. Här fungerar han dels som gitarrist, dels som något slags mental mentor eller popcoach åt den unga kvinnan med den hesa rösten.

Hon som till en början inte verkar helt bekväm i rollen som kaxig, världsvan glamourbrud, som nojar över att läppstiftet inte sitter där det ska och som ropar uttjatade konsertklyschor som ”hej Lund”, ”tack Lund” och ”ni vet att mitt hjärta alltid bor i Lund” lite för många gånger. Men i alla fall menar det när hon säger det. Precis som hon är uppriktigt glad över att ha sina föräldrar i publiken.

Det är nämligen först när Wikstens barnsligt spralliga spelglädje och trygga turnéerfarenhet smittar av sig på kvällens huvudperson som hon slappnar av och gör sitt mest lysande festivalshowiga kabarénummer.

Det blir växelsång med Wannadies-mannen, saxofonsolo, trumpetdito och la-da-da-trudelutter. Så medvetet kaosigt som man hade velat ha det från start, lite mindre prydligt och mer av allt.

Eller som lagom röjtrashiga ”For the Sun” med intensitet och inlevelse och kraft i sången. Där Jenssen visar att det hon verkligen borde satsa på är att bli Sveriges svar på Courtney Love, minus allt det dåliga, eller en tidig Madonna. En artist med attityd och utsmetat läppstift istället för en av alla andra likriktade musikskoleprodukter.

För hon har potential. Bäst är hon när hon får använda sin röst på allvar, antingen i de stökiga, maffiga och mer rockiga låtarna eller i de pompösa och mäktiga soulballaderna.

”Amarula Tree” är svängigt dekadent och ”Darling, Go Home” blir gungig och fin, men många av låtarna är lite för mycket varken eller, lite för mycket mellanläge för att vara intressant.

Som sista extranummer gör hon en innerlig version av ”Hallelujah” och först då lever hon sig äntligen så mycket in i musiken att hon struntar i om hon pajar håruppsättningen.