Religion är personlig – inte privat

Rektorsdebatten i Lund avslöjar otillräckligheten i att betrakta religion som enbart en privatsak. Om religion endast vore en privatsak vore det knappast tillåtet att fråga om en persons tro – och hur denna tro påverkar ställningstaganden och förhållningssätt. Privat är det som sällan angår någon annan. Privat kommer från latinets privare, som betyder ”att beröva”.

Religion är inte privat, utan personlig, det vill säga något man kan dela med sig av, så att det kan berika gemenskap och samhälle. Något av detta ligger bakom den gammaltestamentliga profeten Jeremias ord när han manar sina landsmän som lever som flyktingar i Babylon att göra allt för att staden ska blomstra.

Vidare är talet om den urgamla konflikten mellan vetenskap och religion en missvisande historiebeskrivning. Vetenskap och religion har alltid gjort saker och ting för varandra. I stor utsträckning delar de varandras historia, visioner, diskussioner och våndor.

När kyrkofadern Tertullianus på 200-talet klagande frågade ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?” var det just uttryck för ett livligt utbyte med den tidens vetenskap (naturfilosofin, symboliserad av Aten) och den kristna teologin (symboliserad av Jerusalem). Så har det fortsatt. Många av den moderna naturvetenskapens pionjärer stod kyrkan nära på olika sätt. På grundval av kristen skapelseteologi såg de förnuftet som en av Guds många goda gåvor och det vetenskapliga utforskandet av naturen som en form av gudstjänst.

Naturligtvis var relationerna mellan naturvetenskap och teologi inte alltid idylliska – där skiljer de sig inte nämnvärt från vanliga familjerelationer. Men även när det kärvade till var det aldrig fråga om total konflikt. Det tar alltid tid för oss människor att smälta nya och omvälvande kunskaper. Det gäller även vetenskapen.

Till och med Einstein hade stora problem med att smälta kvantteorin; egentligen lyckades han aldrig med det. Det tog också tid att smälta Darwins utvecklingslära. Men redan på 1800-talet fanns det de som kunde säga att utklädd till fiende gjorde Darwin den kristna teologin en väntjänst: han befriade den från bilden av en Gud som liknar en trollkarl och hjälpte den att lyfta fram bilden av en Gud som skapar i, med och under naturliga processer.

Det är farligt att odla myten om konflikten därför att det spelar extremism och fundamentalism i händerna. En Richard Dawkins som företräder en aggressiv ateism och amerikanska företrädare för kreationism eller intelligent design går i själva verket varandras ärenden. Hur enkelt är det inte för kreationisterna att säga: Titta, hur hemsk man blir om man tror på Darwin! Hur enkelt är det inte för Dawkins att säga: Titta, hur vetenskapsfientliga de kristna är. Båda har lika fel.

Det behöver klargöras att motståndet mot utvecklingsläran – framför allt i den religiösa högern i USA – har ganska lite med vetenskap och Gud att göra, men desto mera med konservativa värderingar. Detta belyses i några påståenden som efter skolskjutningen i Littleton, Colorado 1999, upprepades inte mindre än tre gånger i den amerikanska kongressen. Påståendena gör gällande att orsaken till detta våld inte ska sökas i tillgången på skjutvapen, utan snarare i trasiga hem, dagis, tv- och dataspel, sterilisering och preventivmedel, aborter och att vårt skolsystem lär barnen att de bara är glorifierade apor som evolutionerats ur någon sorts gyttjig soppa genom att lära ut evolutionen som ett faktum och genom att dela ut kondomer som om de vore godis.

Vi begår ett allvarligt misstag om vi bortser från denna speciella amerikanska kontext och upphöjer konflikten där till en universell konflikt som skulle vara karakteristisk för förhållandet mellan vetenskap och tro. Inget kan vara mera fel. Huvudfåran av den kristna teologin har inga svårigheter med utvecklingsläran.

Kristendomen är i grunden en vetenskapsbejakande och teknikvänlig religion. Det betyder dock inte att det saknas diskussioner om vetenskapliga teorier och kritiska frågor om olika teknologier – som till exempel angående deras långsiktiga följder och konsekvenserna för de minsta i denna värld som Jesus uppmanar oss att särskilt måna om.

Slutligen lever vi i en tid då klassiska sekulariseringsteorier, som säger: ju modernare ett samhälle är desto mindre roll spelar religionen, har börjat ifrågasättas eller rentav överges. Artiklar och essäer duggar tätt som talar om en religionens återkomst och om religionens roll i en globaliserad värld. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon säger: Vi kan inte föreställa oss en framgångsrik hantering av klimatfrågorna utan medverkan av män och kvinnor av tro, för att bara nämna ett exempel.

I denna värld är två saker förlegade: Att odla den falska myten om en evig konflikt mellan tro och vetenskap – och att odla myten om att religion från början till slut är en privatsak.

I ljuset av detta kan man säga att trons uppgift är att bidra till kunskap och förmedla hopp. Denna uppgift är av alldeles för vital betydelse för att antingen förvisas till det privatas otillgänglighet eller gömmas bakom den falska myten om evig konflikt mellan tro och vetenskap.

ANTJE JACKELÉN

biskop i Lunds stift