Magnifikt och gripande

Kultur & Nöjen.

Bland musikaler är Jesus Christ Superstar i en klass för sig, med fantastisk musik och en berättelse som effektivt gestaltar passionshistorien och samtidigt vrider ut och in på den. Och Malmö Operas version är både magnifik och gripande, skriver Sydsvenskans recensent Fredrik Pålsson.

Jesus Christ Superstar

Av: Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Svensk text: Ola Salo.

Regi: Ronny Danielsson.

Scenografi: Lars Östbergh.

Kostym: Annsofi Nyberg.

Ljus: Thorsten Dahn.

Koreografi: Roger Lybeck.

Dirigent: Gareth Hudson.

Medverkande: Ola Salo, Patrik Martinsson, Emma Lyrén, Bengt Krantz, Håkan Mohede, Lars Humble, Fred Johanson, Dalibor Panic och många fler. Malmö Operakör och Operaorkester.

Malmö Opera, 31.10

Ola Salo har all den utstrålning som krävs för Jesus när han i inledningsscenen larvar runt i rockstjärnekostym och solglasögon – en sangviniker som tappat flygförmågan, följd av besatta ungdomar som i slutänden är mer intresserade av att marknadsföra sig själva än att förstå vem Jesus egentligen är. Patrik Martinsson övertygar i rollen som Judas; iakttagaren som älskar Jesus men tycker kulten av honom har gått för långt, och som uttrycker sin förtvivlan ända ut i varenda litet hårdrocksvrål.

Ola Salos fina sångtexter adderar extra humor till originalet, och Ronny Danielsson är en showman som tar de tillfällen som bjuds att frossa i orgastiska masscener. Klimax nås i andra aktens berömda showscen hemma hos Herodes, som här innefattar rullstolar, plymer, cunnilingus och en oförglömlig Lars Humble.

Samtidigt förstärker showinslagen bara den paradox som finns i musikalen – där vi i publiken går upp i kulten av Jesus, samtidigt som han uttrycker sitt förakt över alla människor som inte förstår att de måste tänka själva. Jesus ensamhet är som störst när han släpar sitt kors genom avslutningens diskotekscen (här kopierad från 1973 års film) – där ett gäng showgirls utropar Jesus till superstjärna, samtidigt som en samtida Judas frågar vem Jesus egentligen var. Det är show och smärta i en sällsam kombination.

När Jesus vänder sig direkt till Gud och i sången ”Getsemane” frågar varför han måste dö; då skär det i mitt hjärta. Ändå fortsätter kulten - i berättelsen, och i salongen där vi våldsamt applåderar också de mest lågmälda sångerna. Tills Jesus hängs upp på korset. Då töms den stora scenen på folk, och så hänger han där – vacker, död, övergiven och ackompanjerad av styckets mest sakralliknande musik. Har Gud tagit emot honom? Eller har han bara reducerats till en tom symbol? Det är upp till betraktaren att avgöra.

Externa länkar:

WEBB-TV: Ola Salo inför premiären

0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga

Hur reagerar du på "Magnifikt och gripande"?

Jisses
Finns det verkligen kvar folk som TROR på detta..Jisses...
Intelektuell o Ateist
lördag 1 november 2008 kl 10:51

Bra Ola, men det finns andra också!
Starkast intryck på Mig gjorde Patrik Martinsson som Judas och Fred Johanson som Pilatus,som helhet en bra föreställning jag ger fyra ++++ av fem möjliga.
Anders Söderberg
lördag 1 november 2008 kl 11:06

Hahaha där satte jag er på pottan
alla de som inte fick bli skolpoliser som överkompenserar detta nu, med att rättstava på forum istället för att kommentera vad som var avsikten hehe jag ÄGER er hihi....
Intellllllllllllllektuell
lördag 1 november 2008 kl 11:14

Jisses - ännu en gång.
Varför ondgöra sig över den ev. sanningshalten? Låt den tro som tror och du får väl se det som vilken annan fiktiv berättelse som helst. Annars lär du ju inte kunna se en enda teater - eller filmproduktion i stort sett. Och förresten - använd inte ordet jisses som är en variant av jösses som i sin tur kommer från Jesus - honom vill du väl inte åkalla?
Chris
lördag 1 november 2008 kl 11:21

Chris 2008-11-01 11:21
jag tycker att du ska sluta tala om för andra hur de ska tycka
kan själv
lördag 1 november 2008 kl 11:41

Hyfsat, med stark musik men svag regi
En ofta styltig koregrafi samt osäkra soldater & lärljungar som lämnats åt sitt öde av regissören gör att många scener haltar. Flera "statements" i Lloyd-Webbers & Rice's produkt har regissören helt bommat, trots att hela materialet finns på scenen. Resultatet blir en rad förbryllande tillfällen där ensemblen helt enkelt inte används för ändamålet. Och varför besätta Maria Magdalenas roll med en operatränad sångerska? Den disciplinerade rösten gör att passionen aldrig infinner sig.
Hinken
lördag 1 november 2008 kl 12:15

humpe dumpe
Ganska symptomatiskt för begåvningsgraden för många som skriver kommentarer här "kolla stavningar".... har inget annat att göra .....eller komma med.....
................
lördag 1 november 2008 kl 12:28

Nähä
Dammigt!
Per Persson
lördag 1 november 2008 kl 13:10

En saga
Spelar roll om man tror eller inte?! Nä just det. Jag ser det som en saga med fantastisk musik - det räcker långt.
Lotta
lördag 1 november 2008 kl 13:22

Jesus Christ - Kungars kung!
Visst kan man lyssna på musiken till Jesus Christ Superstar och gripas av den. Vill man veta om det finns någon historisk relevans bakom berättelserna i passionhistorien kanske innehållet på bifogade länk kan vara till hjälp. http://www.linnekyrkan.org/Predikan0211/Index0211.htm
Paul Persson
lördag 1 november 2008 kl 14:30