Obama Christ Superstar

Pastor Darin Moore kan varken sjunga eller spela orgel. I stället kan han spela på det amerikanska språket. Han blåser ut orden denna söndagsförmiddag i New Yorks äldsta svarta kyrka som om han spelade trombon. Han sliter och bänder i meningarna som en gitarrist skulle göra med sina strängar, och varje stavelse är som en tangent på hans enorma orgel. Långa haranger bryts av korta utbrott, och han markerar sina poänger genom att gå djupt ner i registret med sin basröst. Det är fenomenalt gjort.

Det tar en stund innan församlingen i Mother Africa Methodist Episcopalian Zion Church på 137:e gatan i Harlem fattar att Darin Moore predikar om Barack Obama.

Först handlar det nämligen om Lot som flyr ut ur Sodom. Så talar pastorn om materialismens förbannelser och Stålmannens kamp mot sin egen svaghet. Så kommer det: Barack Obama vill föra det svarta Amerika ut ur sitt elände, men inte i första hand som president, nej, utan som en lysande fyrbåk för alla som vill uträtta något med sitt liv här på jorden.

Dithän har vi kommit, det svarta Amerika, predikar pastorn, trots förtryck, slaveri och rasism. Är det då inte på tiden att vi vänder blad i historieboken? Och vet ni vad Barack betyder på hebreiska? Vet ni det? Vet ni det? Det betyder välsignad! Välsignad! Välsignad! Så kommer Darin Moore plötsligt ihåg att man inte får predika om politik i en kyrka, och slutar med att ställa sig med armarna rakt ut framför sin församling, som ett stort flammande kors.

– Det enda jag har att säga nu är detta: God Barack America!

Är Barack Obama faktiskt Messias? Vår återuppståndne frälsare, konung bland konungar, fredens och försoningens budbärare? Som en journalist jag träffade sa: Man kan inte utesluta det. En Obamessias? En Dalai Lobama?

Människors beteende efter att de har mött Barack Obama antyder att han inte är ett alltigenom jordiskt fenomen. När man talar med människor som har sett Obama tala inför 60¿000 personer i Detroit eller 75 000 personer i Denver, då låter det som man kan tänka sig att människorna i Galileen lät när Jesus hade varit på genomresa för att hela deras halta och lytta. Ett helt språk har uppstått: Obamageddon. Obamanauts. Baracktorate. Barackademics. Obamunism.

Detta är sekterism. Och det handlar om mycket mer än politik. Barack Obama representerar en djup amerikansk längtan. Det är forskaren John Judis från Carnegie Foundation som påpekar det. Obama är helt enkelt en amerikansk Adam, säger han.

Hoppet om att födas på nytt är införlivat i den politiska kulturen. Jag har utöver honom uppsökt tre författare som vet något om amerikanernas drömmar, och bett dem förklara fenomenet Obama.

– Om amerikanerna ska mobilisera ska det ske kring en enda människa, säger Jonathan Franzen i New York.

Hans böcker handlar om amerikanernas mentala tillstånd och gränslandet mellan kultur och politik.

– Det är också något annat. Amerika är ett starkt religiöst land, och religiösa vittnesmål genomsyrar också bilden av nationen som sådan. Det är slående att högutbildade, kritiska och ironiska människor samtidigt kan vara mycket patriotiska. Hoppet om något bättre genomströmmar allt, och detta hopp söker sitt konkreta utlopp, det kan materialisera sig, helst i en människa. Samtidigt har vi inte Europas negativa erfarenheter av fascism, sådana erfarenheter som borde få alla varningslampor att blinka över en politiker på en arena med 75¿000 människor framför sig.

Colin Harrison är författaren bakom några av USA:s bästa kriminalromaner.

– Jag är alltid misstänksam gentemot massornas plötsliga galenskap, men jag är också djupt fascinerad av Obama, av hans begåvning, hans energi och logiken i hans tankar, säger han.

Och Erica Jong, überfeministen, som i sina otaliga självbiografier har diskuterat Amerikas politiska tillstånd:

– Jag stöttade Hillary varmt, men ju mer jag har sett av Obama, desto mer tycker jag om honom. Hillary satt fast i sina doktriner, hon är så jäkla oflexibel. Obama har ett öppet sinne.

Barack Obamas hudfärg fortsätter att vara en faktor. Frågan är om han faktiskt lyckats vända rasfrågan till sin fördel.

– Ja, som en trollkonstnär, säger författaren Juan Williams, själv svart och författare till ett verk om afroamerikanska politiska ledare.

– Många av Obamas vita anhängare har vuxit upp med medborgarrättsrörelsen på sextiotalet. De älskar Martin Luther King, och de ser Obama som hans första realistiska efterföljare.

Så vad kommer det konkret att betyda med Messias i Vita huset? Kan man inte vara en aning nervös över risken att en svart president ska ändra USA obetydligt mer än vad Oprah Winfrey gör genom att ha en talkshow? Förväntningarna är i vilket fall som helst enorma. Som Judson Jeffries, en svart professor med enormt hårsvall uttryckte det då jag träffade honom i Ohio för några veckor sedan:

– Alla frågar om Obama är den nye JFK. Men han är större än JFK. Kennedy gjorde inget för de fattiga. Obama arbetade i 20 år med sociala problem i Chicago. Jag tror att han känner ett djupt moraliskt ansvar för de fattigas villkor.

Men kan detta förändras? Eller ska Barack Obama bli ännu en dålig ursäkt? Det svarta Amerika får en ny stark förändringssymbol, det vita Amerika får en ny Adam-figur, en personifikation av den amerikanska drömmen om en ny människa och en ny start, som kan lindra ett dåligt samvete över gamla förbrytelser. Och så sker det i övrigt ingenting alls.

Forskaren John Judis ser risken, men mer möjligheterna:

– Även om han gör ett medelmåttigt jobb kan han bli en stor president. Vi vill gärna ha en Adam. Men mest av allt vill vi ha en politiker vi kan respektera.

Martin Krasnik

journalist

En längre version av artikeln har publicerats i danska Weekendavisen. Översättning och bearbetning: Andreas Ekström.