Många muslimer skäms för programmet

Konflikten mellan Carl Hamilton och de muslimska tjejerna i Halal-tv kring deras vägran att skaka hand med honom avspeglar två låsta positioner, som i grunden handlar om en skuldbörda. Vems är felet i kulturkonfrontationer, majoritetens eller minoritetens?

Den ena positionen menar att vårt samhälle genomsyras av en strukturell diskriminering. Felet ligger i vår etnocentrism och hos viet i ”vi och dom”-tänket. Hamilton blir en utmärkt representant för denna strukturella diskriminering.

Den andra positionen menar att det är ”dom” det är fel på. De vill ju inte ta seden dit de kommer. Kultur, religion och etnicitet bli kategorier som fungerar som slaskhinkar, förklaringsmodeller för ett icke-önskvärt beteende. Men det är inte bara främlingsfientliga som använder sig av dessa monolitiska uppfattningar. Det gör minoriteterna också.

De båda positionerna förklarar Halal-tvs dilemma. Programledarna hamrar ständigt in sin muslimska särart gentemot det svenska samhället, samtidigt som denna särart inte får erkännas av omgivningen för då känner de sig diskriminerade. ”Tre kaxiga tjejer” sa Mona Sahlin att hon träffat och svarade rätt, medan ”tre muslimska tjejer” hade varit fel svar.

I temat ”Dalia söker jobb” kommer vi troligtvis möta någon som säger att hon inte passar på arbetsplatsen. Tv-profilerna kan då med trumpna miner hävda strukturell diskriminering med den vanliga trista muslimska offermentaliteten. Många undrar säkert hur dessa tjejer ska kunna jobba som läkare, tandsköterska och jurist om de inte kan ta i en människa av motsatt kön. Är det diskriminering att ifrågasätta det?

Jag efterlyser att man tar konsekvensen av sin särartsideologi. En av halal-tv-tjejerna har tidigare uttalat sitt stöd för stening i äktenskapsbrott, något hon idag tar avstånd ifrån. Men det är faktiskt hennes avståndstagande som är mest anmärkningsvärt, för här går hon emot vad islamisk lag säger i frågan. Hon omdefinierar religionen fundamentalt, samtidigt som ”islam säger” att hon inte får skaka hand med en man. De hälsade glatt på en rottweiler i programmet, trots profetens uttalande att en svart hund är en inkarnation av Satan själv och att besvärjelser ska uttalas som skydd. En oren hund går bra, men inte Hamilton. Vilken islam är det de propagerar för? Vem definierar den?

Strukturell diskriminering och strategisk essentialism i kombination skapar ett utrymme för framväxten av en ny typ av islam här och nu. Denna ”islam” diskriminerar strukturellt ”den Andra” – icke-muslimen – och innebär en helt absurd genusordning sällan skådad förr i den muslimska världen. Halal-tv kastar sten i glashus, men skyddas från motangrepp genom vår rädsla för att vara de som diskriminerar.

Handskakning och att ta seden dit man kommer är inga västerländska koloniala påfund, utan numera ganska universella koder i mellanmänskliga möten. Med en fånig hänvisning till att handhälsandet överför bakterier, hävdar Kristina Hultman (5.11) 1–0 till Halal-tv. Hon har fel. Jag vet många muslimer som idag går med tunga huvuden och skäms över programmet och med förfäran ser alla poänger som främlingsfientliga grupper kammar hem.

PERNILLA OUIS

biträdande lektor i Hälsa och samhälle, Malmö högskola