"Mycket ull, men var är fåret?"

Triptych on Essence med pjäsen Tomteland Lieland Ridflickeland. Text: Ludvig Uhlbors. Regi: Anders Carlsson. Scenografi: Linn Lamberg. Ljus: Linn Lamberg/ Anna Nässlander. Musik: Andreas Catjar. Medverkande: Malin Buska, Bodil Mårtensson, Iggy Malmborg, Anders Carlsson. Institutet, Malmö 8.11

I slutet av 80-talet blev den finländske regissören Juoko Turkka kändis i Sverige sedan några av hans lärjungar kastat avföring på publiken. Institutet nöjer sig med skitprat. ”Hon suger min bajskorv som om den vore en kuk.” Den experimentella teaterns frontlinje har flyttats bakåt. Känns lugnande.

Ett tag ser det ändå lite oroande ut. Iggy Malmborg släpar fram en hink och drar på sig handskar. Men hinkens innehåll, rå lever ser det ut att vara, hälls inte över publiken utan istället ner på ett bassängliknande arbetsbord på scenen för att där integreras i den konstnärliga forskningsprocessen.

”Essens”, fenomenens inre definierande väsen, är det begrepp som ska undersökas i malmöbaserade Institutets nya produktion. Finns det någon essens och vari består den i så fall? Skit, är svaret.

Hos vem eller vad? Människan? Teatern? Malmö kulturnämnd? Institutet tycks vilja koncentrera sig på den verkligt stora existentiella problematiken: kontroversen med de lokala kulturpolitikerna. Sprungen ur den på sin tid mycket omtyckta Teater Terrier, gjorde sig gruppen i våras kontroversiell genom projektet ”The Rise and Fall of the Roman Empire”. Enligt trovärdiga personer som var där (jag var det inte), var det ett ganska skojigt försök att skapa nya former för den sociala händelsen ”teater”. De romerska aftnarna sägs ha varit lika mycket klubbkvällar som drama- och performanceföreställningar.

Kulturbyråkratin i staden var mindre road. Varje ”uppsättning” gavs ju bara en enda gång och sedan aldrig mera. Stödet till Institutet ifrågasattes. Småaktigt En stad som likt Malmö älskar att göra sig bred bör också inse vikten av det smala.

Jag borde, mot den bakgrunden, egentligen gilla idén med Triptych on Essence: Att trotsa genom karikerad underkastelse. På sin hemsida förklarar Institutet att den nya uppsättningen klätts ”i en kostym som representerar normen för vad teater ska vara”. Det betyder här grå fascistkostymer, 50-talsbrun stasi-scenografi, klaustrofobiskt slutet teaterrum, tyrannisk tajmning av de tre akterna, ett kvasipedagogiskt och auktoritärt publiktilltal med prudentliga overheadpresentationer och mitt i alltihop en bitvis rolig parodi på Lars Noréns kvartetter (sinnebilden för den r i k t i g a teater) där Bodil Mårtensson gör en Tomtefar med skägget på rätta stället och Anders Carlsson gestaltar en ångestriden Nisse.

Begåvat skådespeleri. Snygg scenbild. Suggestiva ljud- och ljuskompositioner. Ändå blir det till sist något futtigt över det hela. Mycket ull, men var är fåret?

Föreställningen kommer att spelas ett flertal gånger. Institutet underordnar sig därmed politikernas förväntningar på en bidragsmässig kulturproducent. Den sista tredjedelen av kvällen ägnas därför åt en illustration av villkoren i den värld konsten har att förhålla sig till. Iggy Malmborg torterar Anders Carlsson genom att tvinga honom att läsa en text av husdramatikern Ludvig Uhlbors, inte bara en utan tre gånger. Läser Carlsson fel blir det smisk. Se där: så grym är den kommunala kulturpolitiken.

Och så liten och trång kan teatern bli när fixerar sig vid att tänja på gränser.