Drivet om Aspergers syndrom

I takt med att forskningen framskridit har intresset vuxit och inte minst filmbranschen har tagit fasta på de mer spektakulära inslagen i handikappet; extrem minneskapacitet, matematisk och konstnärlig begåvning. Det excentriska geniet som löser världsgåtorna men är oförmögen att klara de allra mest grundläggande kontakterna i vardagen.

En tacksam myt att exploatera och samtidigt en grov förenkling av ett handikapp som ges i lika många schatteringar som det finns människor. En av dessa asbergare eller som han själv säger – aspisar – är Ronnie Larsson, skådespelare vid Moomsteatern. Just så vill han för övrigt bli presenterad, med namnet och yrket först. Sedan handikappet.

Tillsammans med producenten Per Thörnquist har han skrivit materialet till den aktuella monologen. Anslaget är självironiskt och drivet, en lek med såväl det egna beteendet som våra förutfattade meningar och en gestaltning som med utgångspunkt i det mest personliga tecknar ett porträtt också av det omgivande samhället.

Först vid tjugo års ålder fick Larsson sin diagnos, en lättnad menar han efter alla amatördiagnoser han fått under sina år i den svenska skolan; idiot, pucko, dåre. När han beskriver flykten från skolgården till ensamheten i skogen där han i frustration slog sönder en trädgren och grät, anas svärtan under det raljanta ordflödet.

För alla som ifrågasätter den verbala kapaciteten, självinsikten och skickligheten hos Moomsteaterns skådespelare kan föreställningen varmt rekommenderas. Just i kraft av sin gestaltning lyfter Larsson fram nyanserna, humorn och smärtpunkterna i det egentligen väl enkla materialet.

Ett fyrtio minuters kraftprov för vilken aktör som helst och en precis lika stor bedrift för Ronnie Larsson; först skådespelare, sedan handikappad.