Ohälsosamt?

Jag var knappt 22 och han var 20. Han läste i Lund och jag gick på Komvux. Vi hade flyttat ihop i hans sunkiga etta på Falkenbergsgatan tre dygn efter att vi mötts, och när vi känt varandra i knappt sex veckor insåg jag att jag var gravid.

Den stärkta personen på mödravårdscentralen såg ogillande på oss, noterade att hans skor saknade skosnören och tyckte säkert att min klänning med bjällror som pinglade så glatt var gång jag skruvade på mig i den där orangea plaststolen såg suspekt ut. ”Har ni övervägt abort?”, frågade hon, häxan på MVC, och slog hål på hela vårt stolta, lyckliga föräldraskap.

Vårt lilla barn var förvisso oplanerat, men våldsamt välkommet, även om vi inte uppfyllde normen för hur blivande föräldrar ska se ut och vara. För visst finns det en massa föreställningar och normer som omgärdar graviditeter – man ska vara två, man ska vara man och kvinna, man ska vara minst trettio men helst inte över fyrtio, färdigutbildad, med ordnad ekonomi och bostad.

En del av de här normerna är utan tvekan problematiska (jag är övertygad om att två män är lika goda föräldrar som två kvinnor), medan andra är sunda – för visst är det bra om det lilla barnet har någonstans att bo och något att äta när hon kommer till världen. Ulrika Lorentzi, frilansjournalist med ett förflutet som chefredaktör för tidskriften Bang, vill ifrågasätta dessa normer i boken ”Något bara kvinnor kan” (Atlas). Fast baksidestexten utlovar givetvis något annat: där står det att Lorentzi ifrågasätter dessa normer.

Där har vi problem. Problem nummer ett är det i det närmaste maniska ifrågasättandet av alla normer i en viss typ av kontext. Lorentzis självklara utgångspunkt är alltså att alla normer som omgärdar gravideter bör ifrågasättas eftersom hennes ganska grunda uppfattning av vad en norm är tycks vara att en norm är något som hindrar och förtrycker människor.

Är inte det en ganska dum utgångspunkt? Är inte exempelvis normen att föräldrar bör ta hand om sitt barn en ganska bra norm?

Problem nummer två är att Lorentzi knappast ”ifrågasätter”. På sin höjd redogör hon för en rad uppfattningar som hon tycker är dumma och några som hon tycker är bra (en del tycks hon inte veta vad hon ska tycka om, som när hon taffligt beskriver teologen Christina Grenholms teorier om moderskap och kärlek utifrån Marias bebådelse. Herregud.). Goda argument lyser med sin frånvaro.

Det är en märklig bok, ett mischmasch av genusteori, några delar queer, en dos svårsmält essentialism, gudinnekult, omsorgsetik, arbetarromantik à la Moa Martinsson och mitt i denna surdeg ett antal offentliga utredningar och budgetpropositioner. Det hela landar i, gissa vad, ett pläderande för delad föräldraförsäkring. Något förvånande för den som tar bokens tema på allvar, alltså graviditet och de normer som omgärdar graviditet, mindre förvånande för den som läst Lorentzi tidigare. Det är det här hon vill och kan. Detta är Lösningen: Delad föräldraförsäkring.

Själv tror jag inte på tvång. Jag tror på goda argument, men i brist på sådana förstår jag att man tar till tvång.

ANN HEBERLEIN

doktor i etik