Skåne – makalöst och farligt

Boken. Ingvar Bengtsson: Kapet av Skåne – stormaktstidens viktigaste triumf. Prisma.

Boken. Fredrik Persson: Skåne – den farliga halvön. Historia, identitet och ideologi 1865–2000. Sekel bokförlag.

För ett antal år sedan återvände jag till Skåne efter en tid i södra Norrland. Jag reste med nattåg och minns morgonen när mörkskogen glesnade och gav plats åt rymd och ljus. Det var på våren: skir grönska, spirande fält, slätten som tonade ut i hav och horisont. En oväntad känsla av lättnad spred sig i kroppen – inte en gran i sikte, knappt ens en tall.

Känslan, lite skambelagd, återkommer när jag läser Ingvar Bengtssons bok ”Kapet av Skåne”, som handlar om de dramatiska decennier på 1600-talet när Skåne med omgivande landskap blev en del av Sverige.

På ett ställe beskriver Bengtsson den landsända som svenskarna lade vantarna på: de fruktbara åkrarna, de risiga utmarkerna, bok- och ekdungarna, det finstilta mönster av stillastående och rinnande vatten som på den tiden var en del av odlingslandskapet. Trots att den förstås långt ifrån var den ”kornbod” den skulle bli känd för senare var det en åtråvärd halvö, en bördig mittpunkt i det östersjörike som svenskarna så längre strävat efter att behärska.

Här, i ”det makalösa landet”, som adelsmannen Krister Horn kallade Skåne, brakade 1600-talets krafter samman i en oförsonlig mångkamp. Den ohöljda militarismen gick i clinch med folklig överlevnadsinstinkt, det nymornade nationsbyggandet med aristokratins krampaktiga fasthållande vid sina privilegier. Och så blandade sig en ilsken handelskapitalism, i form av den nederländska flottan, i leken. Fördelen med Ingvar Bengtssons bok är att han inte förenklar i onödan utan beskriver Skånes övergång precis som det sammelsurium det var. En blandning av privata intressen och stormaktspolitik, av slump och rävslug planering.

Bengtsson påminner om betydelsen av reformationen, och hur Sverige och Danmark där gick olika vägar. I Sverige gav rovet från den undanskuffade kyrkan makt och guld åt kungen, medan det i Danmark i första hand kom adeln till del. Skillnaden blev betydelsefull.

När svenskarna försökte lägga Danmark under sig vid det så kallade Horns krig, 1644–45, var den danska aristokratin just på väg ut ur sin pösiga guldålder, även om de inte fattade det. De satt på hälften av Skånes jord och låtsades vara ridderliga beskyddare av folket medan Axel Oxenstierna snickrade vidare på den svenska militärstaten. De östra landskapen tycks nästan ha glidit Danmark ur händerna av dumhet.

Adelns överlevnadsstrategier går som en röd tråd i boken. Alltså klassperspektivet (även om Bengtsson nog inte skulle använda det uttrycket). Svensk eller dansk spelade inte så stor roll bara man höll sin position.

Och det gjorde man, längre i Skåne än på andra håll. Här fanns män som Corfitz Ulfeldt som spelade med både den danske och svenske kungen för egen vinnings skull. Hans tanke var att göra Skåne till en adelsrepublik där han själv skulle ha ledarrollen. Något som den svenske kungen förstås motsatte sig. Men lika lite som Ulfeldt var Karl X Gustav intresserad av folket som människor, de var soldatmaterial. De råkade bara bo i en region som han behövde av ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl.

Tanken var att krossa Danmark. Det gick inte, inte ens när Karl Gustav sommaren 1658 rev upp den ytterst förmånliga Roskildefreden och seglade åstad för att inta Köpenhamn. Svenskarna möttes av kulregn och kokande beck, allt gick fel och kanske var det bara Karl Gustavs död 1660 som gjorde att Skåneländerna fick förbli svenska.

Som den journalist han är strävar Bengtsson sakligt efter att ge en heltäckande bild av detta skeende. Som läsare känner man hur det osade i den här regionen av illa dolt egenintresse, aggressivitet och oförmåga att inse sina begränsningar. Ett os som faktiskt verkar ha legat kvar sedan dess.

Det är väl därför den känsla av befrielse som jag upplevde på tåget också bar med sig en förnimmelse av skam. Den skånska historien, liksom den nationella, har shanghajats i så många märkliga syften att den påverkar själva min blick, min upplevelse av den fysiska miljön.

I sin doktorsavhandling ”Skåne – den farliga halvön” liknar historikern Fredrik Persson det förflutna vid en låda där olika intressenter kan hämta material till sina egenkomponerade ideologier. Allt efter behov går Skåne att se som en nesligt avhuggen bit av Danmark, en självklar men lite egensinnig del av Sverige eller en pusselbit i det nya, hajpade ”regionernas Europa”. Persson har studerat hur olika sammanslutningar och organisationer mejslat fram sådana läror från 1860-tal till år 2000.

Avhandlingen är del av det numera vida forskningsfält som sysslar med rannsakande – inte av historien i sig utan av hur den använts. Historikern som mästrande revisor kan vara en tröttsam figur har jag tyckt, men Persson fyller med sin avhandling, som han själv säger, ”en vit forskningsfläck”.

Han för fram det nya begreppet regionationalism, en ideologi som bygger på nationalismens idéer men som med hänvisning till en regional historisk särart också utmanar nationalstaten.

Det jag skulle vilja veta mer om nu är hur denna typ av nationalism ser ut i Skåne i dag? Det har hänt en del sedan Skånepartiet 2006 förlorade sina sista mandat i Malmö. Nu är det Sverigedemokraterna som står för populismen och de lätta lösningarna. Har den skånska stämpeln av självgod unicitet tagits över av hela Sverige?

ANNA LARSDOTTER

journalist