Baader Meinhof Superstar

Det är mörkt, kallt och rått i Malmö på det där sättet som det bara är i Malmö sent om hösten. Ensamma människor stretar på med sina liv. Barn måste hämtas på dagis, fiskpinnar stekas och räkningar betalas även om världsekonomin gått åt helvete och världen som vi känner den är på väg att gå under.

Och man är ju sin egen lyckas smed, eller hur. Man kan inte räkna med hjälp från någon annan. Man härdar ut. Man steker sina fiskpinnar. Äter och går och lägger sig och drömmer kanske om att vinna på lotto eller om att bli frälst. Om någon som kommer och räddar mig. Om något annat. Ett annat liv. Om att ett annat liv är möjligt.

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.

Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen. Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof övergav alla tre sina barn och vände samhället ryggen till förmån för kampen. Kampen för en bättre värld.

De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.

Zygmunt Bauman hävdar i ”Det individualiserade samhället” att vanmakt och känslan av otillräcklighet är den senmoderna, postmoderna människans åkomma. Vi är fria, men vi är också ensamma. Människans kamp för överlevnad är inte en kollektiv kamp, utan en kamp som varje individ för på egen hand, utelämnad åt sig själv, sin styrka och sina svagheter. Är det därför vi behöver berättelserna om Superhjälten Jesus och Superterroristerna Baader och Meinhof just nu?

Alla de där människorna som flockas kring Jesus på scenen, vad vill de ha? Kärlek? Ideologi? Mening? En försäkran om att jag – just Jag – räknas, betyder något? En längtan efter gemenskap, något som upphäver den där förlamande känslan av att vara utelämnad åt sig själv och sina fiskpinnar.

Och alla de där som påstods sympatisera med RAF då när det begav sig, vad var det de fann så tilltalande, så lockande? Jag tror inte att det handlade om våldet, om blodet, utan om motsatsen: om den starka gemenskapen, om sammanhållningen i den där gruppen. Alla för en istället för var och en för sig.

Hobbes och Lockes idealmänniska är en individ som blott står i ett instrumentellt och externt förhållande till samhället. Individen befrias därmed från alla skyldigheter i relation till andra individer och möjligheten till mänsklig gemenskap upphör: den asociala ensamhet som på olika sätt präglar vårt sätt att leva och tänka idag uppstår.

Fascinerat beskådar vi hur Andreas Baader och Gudrun Ensslin riskerar livet för något annat och någon annan än sig själva – inte för att bli rika, inte för att bli berömda, nej för att de tror på något. Förundrat beskådar vi Judas kamp med sig själv. Judas, svikaren, han som förråder den han älskar, inte av girighet, utan för att han faktiskt tror på något (för sent inser han sitt misstag, stackars Judas, för sent inser han att han bara är en bricka i ett på förhand uppgjort spel). Judas, som väljer att lämna den där varma gemenskapen för en övertygelse om hur saker och ting borde vara.

Att tro och att vilja och att tillhöra. Övertygelse, handling och gemenskap. Är inte det essensen i det mänskliga? Åh, vi trodde att vi blev fria när vi kapade beroendets band, när vi bestämde oss för att klara oss själva (och hösten 2008 säljer böcker om hur vi ska hantera våra havererade relationer bättre än någonsin förr) men människan blev, med Baumans ord till ”¿ ett naket, skrämt och aggressivt jag på jakt efter kärlek och hjälp”.

ANN HEBERLEIN

doktor i etik